Livets resa genom England - en kärleksförklaring
/England my England. Ett land jag älskar. Ett land jag besöker igen. Igen. Och igen. Men hur började denna kärlekshistoria och kommer den någonsin ta slut?
“Today is gonna be the day
That they’re gonna throw it back to you
By now you should’ve somehow
Realized what you gotta do
I don’t believe that anybody
Feels the way I do, about you now”
Jag kan fortfarande känner trycker i lokalen, ruset i kroppen, svetten längs med ryggraden och gåshuden när hela lokalen vrålar dessa textrader i slutet av 90-talet i en utav Manchesters största arenor. Oasis var störst. (Nej Blur var inte lika stora, det står jag fast vid.) Jag hade tajt adidaströja, jeans och pumaskor. Och det var där och i det ögonblicket min kärlek till England började. Och lågan brinner fortfarande.
Men låt oss backa bandet för en spirande kärlek började egentligen innan dess. När jag gick i 8:an åkte jag på språkresa i några veckor till den lilla staden Torquay i södra England. Det målades upp som Englands riviera och det var också här Fawlty Towers med John Cleese spelades in. Jag åkte buss till Göteborg och sedan båt (!!) över till England. Det regnade konstant i tre veckor, jag åt blöta äggmackor som min värdfamilj skickade med varje morgon, sov i ett litet rum där överkast, lampskärm och gardin var i samma blommiga tyg och ringde collect call hem. Jag gjorde utflykter till London, Exeter och Bath. Jag blev aningens bättre på engelska men framförallt spenderade jag all min lediga tid inne på HMV (skivbutik) och Top Shop och kom hem med stans absolut coolaste Fila-skor i lila mocka. (De var två storlekar för storlek 38 var slut men vad gjorde det?!).
När jag var 18 och gick ut gymnasiet flyttade jag till Manchester. Jag jobbade som au-pair åt världens bästa familj, gick på varenda spelning med Oasis. Blur, Suede, The Charlatans och mindre indieband. Jag hängde på Oldham street i små källarlokaler, färgade blå slingor i håret, hade fejkpiercing i näsan och tillbringade varje lördag på Affleck Palace. Jag åkte till Liverpool och gick på Cream, besökte Leeds indiebarer, kollade på Cantona och Giggs på Old Trafford och bytte från salt till socker på popcornen. Jag trodde engelsk cider var samma som svensk och fick en chock när Strongbow inte smakade ett dugg som Kopperbergs päronsmak. Samma sak hände när jag trodde Marmite var choklad. Varje söndag åt familjen sunday roast extra allt och julen firades med christmas crackers, kalkon och blackpudding. Allt handlades från Marks and Spencer och jag kom till mathimlen. Fredagkvällar betydde Top of the Pops, det var Take That hysteri och jag köpte massvis av glittersmink från 17. Beckham blev ihop på Posh spice och jag såg dem plocka apelsiner på vårt lokala Sainsbury. Jag var fast besluten att jag skulle stanna i England för alltid, det var ju här jag hörde hemma. Men livet ville annorlunda och jag kom in på universitet hemma i Sverige.
Jag återvände till Manchester tre somrar i rad och upplevde brittisk sommar från juni till augusti. När studierna var klara flyttade jag till Stockholm och en utav mina närmaste vänner bodde då utanför London. Det blev besök både vår, sommar och höst och vi gick Oxford Street upp och ned, spenderade timmar på Primark och Top Shop, drack bacardi breezers i de mest märkliga smaker, åt gudomlig indisk mat och jag bunkrade upp med massor av skvallertidningar. Vi hinkade skinny vanilla latte på Starbucks, åt vegetarisk mat i Covent Garden och gick långa promenader i Hyde Park. Jag såg Notting Hill och Love Actually på bio, letade efter den blå dörren samt gömda trädgårdar och hoppades Hugh Grant skulle uppenbara sig runt hörnet.
Hipp som happ bestämde jag mig för att flytta till Bangkok, njöt av Asien men allt har ett slut och när jag längtade efter Europa var det inte Sverige jag längtade efter utan England. Jag tog ett jobb som engelska lärare på ett sommarkollo i tre månader söder om London, i Sussex. Vi var 10 ledare som undervisade barn från hela världen i engelska på en helt otrolig skola, se bild nedan. På kvällarna anordnades aktiviteter och ett par kvällar i veckan var man ledig och kunde hänga på den lokala puben. Varje helg besökte vi London och Brighton med eleverna. Vi åkte båt på Themsen, tog promenader i St James Park, visade dem Covent Garden, hängde på piren i Brighton och köpte glass från glassvagnen på gatan. Maten på skolan bestod av fish and chips, steakpie, Yorkshirepudding, Sheperds pie och bread and butter pudding.
När sommarskolan tog slut återvände jag till Stockholm ett par månader för att sedan flytta till London igen med Micke. Vi hyrde ett svindyrt rum i ett hus vi delade med nio andra personer från hela världen. Jag jobbade i en babybutik i Hampstead där rika personer köpte väldigt mycket onödigt till sina barn, där kändisar kom in titt som tätt och jag försökte förklara hur en barnvagn fungerade trots att jag inte hade någon som helst aning. När vi inte jobbade njöt vi av en helt underbar höst i London, gick milslånga promenader kring Hampstead, Primrose Hill, Maida Vale, West Hampstead och Camden. Jag jobbade med en tjej från Nya Zeeland som visade mig Borough Market, jag drack liter med gingerbread latte, åt den billigaste lunch jag kunde hitta (bakad potatis med tonfisk eller vita bönor) och lärde känna en ny del av London. Jag insåg att Marks and Spencer var dyrt men ack så lyxigt, jag botaniserade på Sainsburys, åt massor av Cadbury choklad, upptäckte Holland Park, hängde många lediga stunder i Notting Hill och på Portobello Road. En helg tog vi tåget till Brighton en annan åkte vi upp till Manchester och njöt av staden Christmas market. När den engelska vintern kom på riktigt kastade vi i handduken och återvände till Asien.
Det gick några år, Aramis föddes och vi höll oss mest i Asien. Min första weekend iväg från Aramis gjorde jag med en tjejkompis till London. Det var en fin hösthelg och vi gick längs med vattnet i London, besökte Tate Modern, drack Pimms på en uteservering, gick på matmarknader, hängde längs med Brick Lane och i Shoreditch, åt läcker japansk mat och träffade min bror som då bodde i London. Vårt hotell var inget att hurra för, vi bodde i källaren dit inte dagsljus nådde, frukosten bestod av rostat bröd och coco-pops men vi hade turen att bo granne med ett Marks and Spencer. Vi köpte uppskuren frukt i små lådor, massor av god choklad, pina colada på burk och deras goda hummus som vi festade till det med på rummet.
När Aramis fyllde fyra tyckte vi det var dags att visa honom England. Vi flög till Manchester där vänner hämtade upp oss. Jag visade Micke och Aramis Cheshire och dagen vi var in till Manchester stod regnet som spön i backen. Manchesterstyle. Jag tog dem Trafford Centre, Lego Discovery Centre och till Science Museum. Tre dagar senare tog vi tåget ned till London, bodde återigen på ett sunkigt hotell (vad är det med mig och dåliga hotellupplevelser i London?!) vid Paddington och hade fina dagar. Vi visade Aramis Big Ben, åkte "dubbelbuss" genom hela stan, vi var inne på leksaksaffärer, fick Aramis att smaka fish and chips, var till Borough Market, Hyde Park, olika lekparker, Camden och jag skrev om att göra London med en 4-åring.
Det gick några år, Älva kom till världen och i somras åkte jag äntligen tillbaka till Cheshire och Manchester. Jag mös runt i det brittiska landskapet, får som betade, de gröna kullarna, de små pubarna och alla små boutiquer. Själva staden Manchester är olik den stad jag var i som 18-åring . De små källarlokalerna jag hängde i är nu det nya hipsterkvarteren, Afflecks palace må ha förlorat sin glans men staden har verkligen rest sig som fågel Fenix ur asken och blivit en storstad att räkna med. Från arkitektur till restauranger med bra mat från alla världens hörn.
I höstas fick äntligen chansen att besöka Skottland som var minst lika fint som jag hoppats på. Edinburgh som en drömmig saga och Glasgow som påminner om där Manchetster var för 5-10 år sedan. Men det finns fortfarande saker som är oupptäckt i landet. Jag har ännu inte besökt Lake District. Eller Cotswold. Inte heller Wales, Cornwall eller Inverness.
Varför väljer jag att resa tillbaka till detta land gång på gång tänker kanske ni? Varför ger jag mig inte ut på oupptäckt mark? Det är just det jag gör. Varje gång jag besöker England hittar jag nya saker att älska. Jag ser nya saker, får nya intryck och tänker Är detta också England? Men också för att det känns lite som att komma hem. Jag älskar brittisk accent, pubkulturen, rader av skvallertidningar, mushy peas, Hampstead Heath en solig höstdag, röda bussar i ett strilande regn, att en kopp te botar alla världens problem och att bli kallade love av damen bakom kassan på apoteket.
I vår tar jag med Aramis till London igen och förhoppningsvis hinner vi också med lite landsbygd. Såklart han ska få se London Eye och Oxford Street men jag vill också visa honom det okända London, det vackra landskapet och de oupptäckta delarna. Jag vet att ni är många som vill ta era barn till London och min planering är i full gång - alla tips och pärlor kommer såklart upp i bloggen! Jag tänker att Stockholm har så många gömda skatter som jag visar för vänner som kommer hit, London har säkerligen lika många eller fler därtill.
Jag reser för att vidga mina vyer och få nya perspektiv. Jag reser för att älska livet mer. För att upptäcka nya kulturer, se platser jag bara sett på bild och för att förstå hur världen hänger ihop. Jag älskar att visa bilder från Manchester för vänner som får deras världsbild om grå industristad att rasa. För det är inte vad de förväntar sig. Jag reser för det oväntade.
