Det kommer aldrig vara över?

Fredag. Igen. Jag tänker på att jag bara har en vecka kvar på mitt nuvarande jobb. Att Aramis ska ha kalas i helgen. Att snart måste väl ändå min hosta försvinna. Men mest tänker jag på terrordåd och Barcelona. Och alla dessa personer som säger att de onda ska inte få vinna, de ska inte hindra oss från att leva och att nu ska vi resa ännu mer för att visa att vi inte är rädda.

Det är såklart sant och det är så man ska tänka. Men mig har de redan påverkat, jag är rädd och jag lever inte som jag gjorde innan alla dessa terrordåd. Igår stod en resväska övergiven mitt på centralen och jag blev livrädd. Jag såg framför mig att centralen skulle sprängas i tusen bitar och hoppade på första bästa tunnelbana som kom bara för att inte vara kvar. Jag undviker folksamlingar, väljer aktivt bort vissa resmål (även om jag vet att det kan hända var som helst) och kan få panik när jag ser något misstänkt då jag befinner mig på ett flygplan högt upp i luften. Jag kan himla med ögonen över den enorma säkerhetskontrollen som tar timmar av kö när jag reser till England men inombords jublar jag och tackar dessa människor som orkar stå där dag ut och dag in och kontrollera innehåll i barnmat och deodoranter.

Terrorn har på något sätt blivit vardag och det verkar som om varje land ska få sin beskärda del.  Så ja istället för att njuta av tacos, barnfilm och godis tänker jag då på detta den här fredagen. Win till dem igen som tar sig in i min vardag.

För mindre än ett år sedan strosade jag på La Rambla och tänkte mest på att det var trång. Sedan dess har London, Paris, Manchester, Istanbul, Bryssel, Stockholm och säkerligen några fler städer jag glömmer blivit attackerade och inget är sig likt. Det är bara att gratulera om du inte alls ändrat ditt beteende efter allt detta men jag har då sannerligen gjort det.