Att resa med en 1,5-åring kan vara en utmaning. Jag älskar att resa med barn, jag tycker alla åldrar har sin charm men åldern 1,5 är nog den mest fruktade åldern har jag förstått. Det är då de har myror i brallan, film roar inte längre än ett intro, vem vill sitta still när man just lärt sig gå och springa, sova är slöseri med tid och matsituationen är över på fem minuter.

I ärlighetens namn hade jag glömt hur väldigt intensiva barn är i denna ålder men också hur otroligt himla gulliga de är. Tvära kast mellan kan själv till att de vill pussa på alla i sin omgivning, kikna av skratt vid vilda lekar och sedan bryta ihop totalt om man säger ifrån på skarpen.

Vi träffade många under vår resa runt Thailand som reste med bebisar och flera kom fram och faktiskt frågade om vi tyckte det var värt att resa med barn i just denna ålder. Det verkar vara många som reser med bebis som sedan planerar att hoppa över långresa året efter för att ta upp det igen efter 2 år. Men mitt svar till varje person som såg oss jaga Älva runt poolen eller mitt i maten var att ja det är så värt det. Ändå.

Nej det kanske inte är semester och det får man vara inställd på men det är tid tillsammans med familjen, det är en vardag utan stress, matlagning, tvätt och blöta overaller. Det är 100 % tid vi fyra utan några måsten och som Älva njöt av värme, att kasta sig i poolen, bygga sandslott, titta på djur, dricka smoothie och samla snäckor. Så värt.

Det är klart att det var tufft vissa middagar när hon hade tröttnat redan innan vi fått vår mat men vi hittade strategier. Vi åt nästan enbart på stranden där hon kunde ha med sig hink och spade. Vid frukost gick jag och Aramis dit 20 minuter innan Älva och Micke och när Älva var klar tog jag med henne därifrån – på så sätt hann jag äta utan stress, Micke satt kvar i lugn och ro och Aramis fick ta precis så mycket tid han ville. Varje måltid hade vi också med pixi böcker, Duplogubbar och små spelkort med djur.

Vagnen använde vi i Chiang Mai och Bangkok men på öarna fick denna stanna i sin väska. Dels för att det inte går att rulla barnvagn i fin sand men också för att Älva hade noll intresse av att sitta i vagnen när man gå och hoppa. Hon var heller inte intresserad av att sova när vi andra satt uppe och hade kul så vi la ned den idén snabbt. Istället hade vi med vår älskade ergo som vi bar henne i när hon blev trött på att gå. Sedan är ju rutiner a och o även på resande fot. Små barn behöver vissa rutiner, eller våra barn har behövt det väldigt mycket just vid denna ålder. Frukost, lunch, vila, middag och en någorlunda liknande läggningsrutin. Att små barn bara kan hänga med låter fint men vi har testat det och det ledde till att vi hade ett barn som var övertrött, arg, frustrerad och inte alls så där glad och härlig hon är annars.

Och tacka gud för äldre syskon, i alla fall de som är fem år äldre. Aramis har varit en ängel som lekt med Älva, byggt sandkakor trots att hon river snabbare än han bygger, kastat boll, haft springtävling, dansat drakdansen, samlat stenar – vilken klippa han är.