Efter mycket velande fram och tillbaka har jag nu varit och besökt barnhemmet utanför Bangkok där jag volontärarbetade 2008/2009. Jag har inte varit tillbaka tidigare för att det har varit svårt att få ihop tidsmässigt med Aramis och barnhemmets besökstider samt att jag av känslomässiga skäl har haft svårt att åka tillbaka. Under nästan 1 års tid tog jag hand om lilla Peach flera gånger i veckan och hon stod inte på listan över barn som skulle adopteras då hon saknade papper. Det betyder att hon hittades utanför ett sjukhus och blev inte inlämnad av någon som visste vem hon var. Hon har inga påskrivna papper av familj som godkänner adoption och thailändska myndigheter kan vara riktigt sega när det kommer till pappersjobb, stämplar och byråkrati. Under min tid på barnhemmet jobbade jag för att hon skulle få godkända papper men när en västerländsk kvinna försöker prata med thailändare om byråkrati är det som att tala med en vägg. När barnet fyller 2 år minskar efterfrågan när det kommer till folk som vill adoptera och då brukar en del papper kunna skyndas på men inte alltid.
Så med hjärtat i halsgropen besökte jag barnhemmet igen och frågade mig fram om var Persikan tagit vägen. Efter många turer, någon som kände igen mig, koll av födelsedatum etc så fick jag svaret att hon var kvar på barnhemmet, bland de äldre barnen och de hade förmiddagslektion.
Under detta besök tog jag samtidigt hand om en annan lite bebis på 3 månader som också fick mitt hjärta att blöda, han gosade ned sig i min famn och låg där som en liten fågelunge i 2 timmar. Svetten rann om den lilla kroppen, han var genomförkyld och ögon och näsa rann men han vägrade släppa taget om mig. Många frågar mig vad barnhemmet behöver och jag kan helt ärligt säga att de behöver ingenting på det materiella planet; de har leksaker, blöjor och kläder (det ser staten till och privatpersoner kommer med fyllda busslaster) det enda som behövs är kärlek och närhet.
Lite senare fick jag och den lilla fågelungen följa med till övervåningen där 10 barn i ålder 3-4-5 (tanken som slår en; de som blivit över) satt och hade någon form av undervisning. Och där satt hon lilla (stora) Peach, snart 4 år, finaste barnet i långa flätor och hon blev så glad när någon förklarade att jag var där för att hälsa på henne. Tyvärr fick jag inget möjlighet att prata med henne, ta kort eller fråga mer och mötet varade endast ett par minuter men oj så värt det var att se att hon mår bra samtidigt som jag känner mig så ledsen över att hon fortfarande är kvar. Jag är övertygad om att hon har det bra på barnhemmet för de som jobbar där är verkligen fantastiska men tanken på vad som kommer att hända sen gör för ont att ens tänka. Hon kommer aldrig bli adopterad, hon kommer att lämna barnhemmet när hon är 6 år och sedan slussas iväg till ett flickinternat där de får gå i skolan och sen, i 90% av fallen, går det inte alls bra för dessa barn fick jag höra. De slutar säkerligen på gatan som sina mödrar, en ond spiral som bara växer och barnhemsbarnen blir fler och fler.
Jag försökte ännu en gång övertala personalen om att få sätta upp en foundation/sponsringsprogram men det är emot alla thailagar och regler då barnhemmet drivs av staten.
Thailand i all ära med fina stränder, billig shopping och glada människor men den andra sidan av det här landet suger. Jag blir rädd när jag ser turister dra barnvagn längs med Nana soi 4 som om prostitutionen var en turistattraktion eller när folk tar bilder på tiggande barn till fotoalbumet.
Så resten av dagen har jag gått omkring med ett tungt hjärta och tänkt på hur eller om det ens är möjligt att rädda Thailand.
