När man känner sig halv och i ett vakuum

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om Corona-viruset, att jag inte var jätteorolig och så länge UD inte avråder från resor står min resa till Mexico fast. 10 dagar senare blev det fullkomlig kaos. Länder stängde gränser, skolor, evenemang och som spiken i kistan avrådde UD i alla fyra nordiska länder från att resa till alla länder. Något som aldrig hänt förr och som jag hoppas aldrig behöver hända igen.

Just nu har jag en känsla av att vi är på väg in den djupaste krisen någonsin. Detta drabbar väldigt många väldigt snabbt. Alla resebolag, hotellverksamheter, mässor, evenemang, transporter, leveranser - ja allt! Jag tänker på de som öppnat små privata B&B, drömmar som krossas, mitt älskade Thailand går under utan turister och hotell över hela världen gapar tomma. Piloter går utan jobb, guider likaså, restaurangägare gråter och många konsulter står helt utan uppdrag. Jag som jobbar i resebranschen är just nu extremt utsatt men det som händer händer - det är inget jag kan styra över. Så länge planen står på marken finns inget vi kan göra men än att försöka få hem alla våra gäster runt om i världen.

Att jag alltid tagit för givet att jag kan resa överallt när jag vill och nu får jag inte lämna landet, jag kan knappt lämna Stockholm. Det ger mig ändå perspektiv på livet. Jag tänker på alla de som inte längre kan åka och hälsa på nära och kära. De som inte kan träffa sina barn och barnbarn. De som har familj i andra länder.

Istället för att resa till Mexico i torsdags är jag näst intill isolerad hemma. Jag planerar inte weekends, familjens sommarresa eller min nästa jobbresa. Och ja det kanske är bagateller i det stora men för mig är det hela jag, hela min identitet, mitt jobb, allt jag jobbat för. Jo jag älskar min familj, mina barn, vi är friska men känslan av att vara en fågel i bur är inte härlig. Och jag anklagar mig själv lite - varför åkte vi inte i februari som vi brukar då hade vi hunnit undan! Den här bilden nedan är från Bergamo - det är så ofattbart att det nu står likbilar på rad genom hela staden.

Jag är, som så många andra, trött på alla tyckare. Stäng gränser, stäng skolor, sätt alla i karantän - kan vi snälla bara lyssna på de som faktiskt kan något om forskning. Jo de gör också misstag med tanke på att detta inte hänt förr men jag tror ändå de har mer koll än oss andra som knappt läst naturvetenskap B. Jag tycker också mycket - som att friska personer borde inte vara lamslagna av detta virus så länge de personer som inte är i riskgrupp utsätts. Det är självklart att vi håller oss hemma om vi känner oss sjuka men finns det något yngre barn som inte har en rinnande näsa när de leker utomhus i mars? Jag tycker inte vi ska stänga skolor men kanske barer och nattklubbar och jag tror inte riktigt alla fattar vilken jäkla kris vi står inför med en arbetslöshet runt 40%. MEN jag förstår också att jag inte ska mordhota experter och framhäva mina lekmanteorier i varenda tråd på facebook. Jag hyllar Anders Tegnell varje dag för att han orkar med oss andra hobbytyckare.

Så jag vad vill jag säga med det här? Jag är ledsen på så många plan. Att jag kanske snart inte har ett jobb, att vi alla är på väg in i en fullkomlig kris i nästan alla branscher, att så många kommer att förlora jobben, att det kommer ta tid att hämta sig och att jag själv personligen blivit av med mitt största intresse.

Men för att fokusera på det positiva. Det verkar gå bra för Mathem, Apotea och Systembolaget. Netflix slår rekord i antal tittare, psykologer är fullbokade, KRY har så mycket folk att de kraschar och aldrig förr har väl jorden varit så ren. Och när det känns som deppigast då brukar jag tänka på vilken jäkla fest vi ska ha när vi tagit oss igenom det här. Vad vi ska fira. Vad vi kommer vara tacksamma. När jag återigen flyger kommer jag kanske till och med blivit botad från min flygrädsla. Låt oss alla hoppas detta tillstånd händer om inte alltför lång tid. Kom ihåg - det är i motvind planen lyfter!