Jag älskar att resa med mina barn ett och ett. Jag och Aramis har varit på weekends i bland annat London, Malmö, Prag och Salzburg själva och snart åker vi till Köpenhamn. Vi har också gjort flertalet staycations i Stockholm tillsammans. Älva och jag stannade kvar en vecka extra i Thailand förra året och i mars åker bara hon och jag till Mexico.

För mig har detta varit så självklart och jag har aldrig reflekterat över att inte alla andra också gör det. Men det gör tydligen inte alla andra så här ska jag försöka svara på de vanligaste frågor jag får när jag berättar att jag ska resa ensam med en 4-åring till Mexico.

Varför?

Ja, alltså vad svarar man där? För att jag älskar att resa och hon med. För att hon går i förskolan och jag har mammadagar dagar kvar så vi kan åka utanför loven när det är billigare. För att jag att resa med bara ett barn betyder kvalitetstid på riktigt, du gör saker på deras villkor och ni upptäcker världen tillsammans. Jag varvar ner och kan inte upptäcka saker i 180 km/h, jag får välja utflykter utifrån vad barnen vill/orkar, det blir inte tjat om galonbyxor och vantar och de får växa och klara av mer än de tror.

Vad säger det andra barnet?

Livet är inte millimeter rättvist. Aramis reste massor innan Älva föddes. Älva kommer få resa mer med mig ju äldre Aramis blir. En helg reser jag och Aramis till London, en annan vecka är jag och Älva i Thailand. Ibland åker hela familjen, ibland åker bara jag och ibland är bara Micke borta. Jag tror det är nyttigt för barn att inse att det är så livet är. Och aldrig någonsin har jag fått höra att det är orättvist från mina barn. Sedan har jag kanske turen att Aramis verkligen inte vill vara borta från skolan och kompisarna ( alltså värdesätter det högre än allt annat, tyvärr går han i en skola som knappt beviljar en ledig dag) och Älva är lika glad om hon får åka till London eller gå ut i skogen.

Har jag inga kompisar?

Jo det tror och hoppas jag. Men att dra med kompisar och deras barn är inte enkelt logistikmässigt. Sedan vill inte alla betala så mycket pengar för resor eller har semester att ta ut. Och helt ärligt så tycker jag verkligen om att resa ensam med mina barn. Få all tid tillsammans, hitta egna rutiner för dagarna, jag kan pricka av det jag vill göra men i vår egen takt och efter dagsformen.

Vad säger din man?

Han skakar på huvudet och säger res du. Eller kanske mer, han förstår hur mycket jag älskar det och skulle aldrig någonsin stoppa mig. Han gör sånt han brinner för med barnen - går ut i skogen, tältar, åker skidor, hänger på landet och reser såklart när vi reser hela familjen. Han gillar att resa men inte i alls i samma utsträckning som jag och då är det ju perfekt att vi delar upp oss och ger barnen det bästa ur två världar. Förra året var hela familjen i Thailand i två veckor på vintern och en vecka på Cypern under sommaren, i år satsar vi på en längre sommarsemester tillsammans. Var har vi inte beslutat än. Där emellan gör vi en hel del resor i Sverige tillsammans, är mycket på landet på sommaren men ger varandra också tid till att göra våra egna grejer.

Vad gör du på kvällarna?

Det betyder alltså vad gör jag på kvällarna när barnet somnat? Jag läser böcker, bloggar, redigerar bilder, lyssnar på musik men framförallt somnar tidigt och har verkligen semester. Det betyder somna tidigt, vilar mycket, försöker läsa minst ett par böcker, vaknar när barnet vaknar och bara ta dagen som den kommer.

Jag tycker alla borde prova att resa själva med sitt/sina barn. Det är inte tråkigt, det är inte konstigt utan helt underbart bra på alla sätt och är något barnen kommer att minnas för livet.