Stockholm igår. Så fruktansvärt och så nära. Det finns egentligen inget att skriva och ändå så mycket.

Jag som har tvivel varje gång jag flyger ut i världen. Jag som ser misstänkta på varje flygplats och på varje plan. Jag som tänker på detta ofta, ofta och för hör att jag måste slappna av och är paranoid. Och så igår hände det mitt framför näsan på mig. Två timmar tidigare hade jag rört mig exakt där, solen sken, våren var på väg och det var fredagskänsla i stan.

Cirka 10 år tidigare strosade jag i Gamla stan när en bil körde rakt in på Västerlånggatan. Alla minnen kom tillbaka, hur jag och andra kastade oss åt sidan, hur det låg skadade kroppar längs hela gatan och skräcken i människors ögon.

Igår stod jag vid Globen när det hände, jag drabbades av mindre panik, det gick rykten om skottlossning vid Fridhemsplan och just Globen och jag var säker på att jag befann mig i en krigszon. Jag fick farfar att hämta våra barn på förskolan, jag undvek varenda folkmassa och smög mig hem genom smågator kring Hammarbyhöjden, sirener ljöd runt omkring och jag var övertygad om att detta var toppen av ett isberg och nu är det kört. Överdrivet? Jo kanske men jag var långt ifrån logisk i mitt resonemang.

I fredags kom ondskan till Stockholm och idag är ingenting sig likt. Det ligger en mörk skugga över staden och känslan är att alla sörjer. Men samtidigt är det så mycket kärlek. Där folk ställer upp, bjuder poliser på frukt, bakar pizza till de drabbade, erbjuder skjuts, sällskap och sovplats till varandra.

Together we stand - även om jag just nu känner att jag är mer rädd för att leva i denna värld än att dö.