att få planerat snitt
/
Igår var jag hos en underbar läkare och vi bestämde tid för planerat snitt. Mitt i juli smäller det och all min rädsla och trauma efter förra förlossningen släppte på någon timme. Är det svårt att få igenom snitt? I mitt fall - inte ett dugg utan vi var båda överens om att det var det bästa alternativet. Däremot kan jag inte svara på hur det är om du vill ha planerat snitt på grund av rädsla/inte vill gå över tiden/mer bekvämt etc. Ni som läst denna blogg ett tag minns kanske hur det mesta gick fel och jag fick akut snitt, förlorade massor av blod och fick inte träffa bebisen förrän långt senare. Här finns förlossningsberättelsen.
Men det glömmer vi nu och blickar framåt - Aramis blir storebror ganska så exakt två veckor efter sin 5-års dag. Och nej vi vet inte vilket kön det är och tänker inte ta reda på det heller. Det känns inte så relevant. Självklart har jag fått kommentarer om att jag väl nu hoppas att det är en flicka. Men nej det känns inte så. Alltså ja jättekul om det är en tjej. Precis lika kul om det är en pojke. Jag har nu varit mamma till en pojke i snart 5 år och det är ju helt fantastiskt och underbart så jag gör gärna om det igen. Aramis själv är övertygad om att det ska komma en lillebror - vi får se vad som händer i juli. Och det där med namn - nej vi har faktiskt inga på lager.
Jag tycker tiden både går fort och långsamt. Juli känns som en evighet bort men samtidigt är jag snart i vecka 29 och alldeles nyss mådde jag illa och var i vecka 12. Jag har inte ont någonstans, jag känner mig precis som vanligt förutom att kläderna är för små och att jag saknar ett glas vin då och då.
Men det här med att veta när bebisen kommer, att slippa gå minst 10 dagar över tiden, att veta hur det ska gå till och slippa oroa sig för att förblöda - ljuv musik mina vänner och jag känner mig 10 kg lättare (fast jag säkerligen väger 10 kg mer än vanligt).
