I sommar gör vi en annan resa
/
Vad man inte kan se på denna bild här ovanför är att medan jag låg och svalkade mig i en pool i Bangkok i början av december mådde jag väldigt dåligt. Panikkänsla på Chatuchak på grund av tryckande hetta, ingen frisk luft och halvrena toaletter att stoppa ned huvudet i. Illamående, sjukdomskänsla och trötthet som inte fanns på kartan höll i sig in i januari. Det stavas bebis. Och den där Bangkokresan med hotell där det ingick fria cocktails hela kvällarna fick inte riktigt samma lyxkänsla - även om de alkoholfria drinkarna var ok de med. Men vad gör det när något fantastiskt väntar runt hörnet?
De två första månaderna har jag levt jag på apelsiner, chips och mineralvatten. Nu har matlusten kommit tillbaka något och istället dricker jag litervis med citronvatten och smoothies, äter två frukostar varje dag, kan leva på frukstsallad och gelegodis och står inte ut med varken kyckling eller kinamat.
Så i sommar ska det, om allt går enligt plan, komma en bebis till familjen. Och jag är jätteglad över det men har också svårt att ta in att det händer eftersom jag alltid sagt att ett barn räcker. Jag ska återigen gå igenom sömnlösa nätter, amning och förlossning. Och återigen ska jag få gosa med en miniperson, uppleva när någon går från bebis till barn och lära känna en helt ny person.
Aramis är ju världens mest underbara och att vi ska få en till sån person hem till oss känns fantastiskt. Och orimligt. Och jag är verkligen tacksam. Jag tror inte barn behöver syskon, jag tror faktiskt de klarar sig utmärkt utan. Jag är allergisk mot fraser som det är väl dags för syskon eller han skulle nog må bra av syskon. Däremot vet jag att vi vill ha ett till barn, att jag hade ångrat mig resten av livet om vi inte skaffat ett till och att Aramis får ett syskon är en bonus.
Två små barn samtidigt hade jag inte mäktat med men med 5 år emellan känner jag mer än redo.
