How wonderful life is while you´re in the world

Ni vet jag satt där med DN i morse och läste den här artikeln - Inte självklart att barn gör oss lyckligare. Och nej så är det kanske?! Jag visste inte att det var självklart.

Det är tydligen också så att man är lyckligare gift än som sambo. Det har jag ingen aning om - så kanske det också är?! Jag vet inte om man är lyckligare med eller utan barn. Jag skaffade inte barn för att bli lyckligare. Jag skaffade barn för att jag kände mig klar med allt annat, för jag längtade efter en bebis och för att det på något märkligt vis kändes som om det var dags. Utan barn hade jag säkert fortsatt att leva i kappsäck, rest från land till land, volontärarbetat lite här och undervisat lite där. Jag hade gjort exakt vad som föll mig in utan tanke på någon annan men vem vet om jag hade varit lyckligare? Jag hade missat trotsålder, blöjbyten, blöta overaller och sömnlösa nätter men herregud att vara utan A gör mig tårögd. Han har gjort mig hel som person. Han får mig att bli varm i kroppen på en sekund och lika snabbt kan han göra mig tokig med tjat och gnäll. Han är en mini-me som gör mig komplett och ständigt orolig. Han har gjort mig mer ödmjuk och mindre egoistisk. Det finns ingen jag hellre spenderar tid med, jag vill visa honom världen och lära honom att bli en bra person med sunda värderingar. 

Jag tror inte jag är lyckligare än mina kompisar som inte har barn eller tvärtom. När de planerar backpacking i Bali, utekvällar och långa restaurangbesök planerar kanske jag hämtning, luciatåg och playdates. Men vem som är lyckligast är nog väldigt individuellt. Jag är glad att jag inte väntade längre med att skaffa barn, samtidigt som jag är glad att jag inte skaffade barn för tidigt heller. Jag kanske skulle vara ännu lyckligare med 3 barn -men nja i det fallet tror jag artikeln har rätt :)

Jag förstår att man väljer att inte skaffa barn, det gör jag verkligen. Jag förstår också i detta stressiga samhälle om man helt enkelt inte hinner skaffa barn. Kraven som ställs på kvinnor idag är galna. Du ska helst vara tillbaka på jobbet dagen efter förlossningen, du ska då också komma i dina gamla jeans, ha tränat innan frukost och jobba långt in på natten. Jag är glad att jag inte har någon som helst längtan efter att vara chef och nå toppen, jag är nöjd med en helt vanlig anställning och kommer aldrig låta karriär gå före mitt barn. För även om detta är Sverige år 2013 så behandlas kvinnor annorlunda ute på arbetsmarknaden just för att de är kvinnor. Men det här är en helt annan diskussion som jag inte tänker gå in på nu. 

För att återgå till artikeln så tror jag att vi alla kan vara lyckliga; med eller utan barn. Lycka är olika för var och en och sitter någon annanstans än i barn. Jag blir lycklig av att vara med mitt barn. Men jag blir också lycklig av att gå på konsert med min sambo, träna, hålla i en lyckad workshop, träffa fantastiska människor, hänga med andras barn, resa och promenera i solen. 

Upp till kamp för att alla får vara lyckliga på sina egna villkor.  

För du är det finaste jag vet 
när allt annat är falskt och fel 
och jag bara går ner mig 
för det är så jag säger det till dig - du är det finaste jag vet 

Allt roligt börjar och slutar 
med att vi är nere och ute igen 
(men vad behöver vi egentligen?) 

Jag vänder mig om, 
han bara ler 
allén är inte så dålig ändå 
när du går brevid - och det är så jag säger det..

Såg att också ALfva skrivit om denna artikel - här.