viktresan och den magiska kroppen
/
Det här med hur kroppen fungerar är helt magiskt. För 4 veckor sedan hade jag en stor badboll till mage och idag är jag tillbaka på min vanliga vikt (nästan lite i underkant) utan att ha ansträngt mig alls.
Jag tyckte det var väldigt jobbigt att vara gravid, att acceptera viktuppgången, att inte få plats i mina kläder, att alla skulle kommentera min vikt och mage, att inte kunna knyta mina egna skor – allt gav mig ångest. Jag åt knappt godis under 10 månader, ingen skräpmat, ingen läsk, gick långa promenader så länge jag orkade och tänkte verkligen på att inte äta för två. Dels var jag rädd för att bebisen skulle bli stor av för mycket socker, dels var jag rädd för att jag skulle gå upp 30 kg i vikt. Nu blev det en stor bebis i alla fall så tydligen har det inget med kosthållning att göra.
Tänk att jag såg ut såhär för en månad sen.
Jag gick upp 12-13 kg under graviditeten och på något märkligt sätt rann de av inom tre veckor. Jag gick ned 10 kg direkt efter förlossningen samt BB vistelsen och de andra 3 kg har amningen tagit hand om. Man blir hungrig av att amma – utsvulten- men samtidigt känner man att ämnesomsättningen kickar in ordentligt och kroppen hittar tillbaka till sig själv igen. Visst gör såret fortfarande ont och visst är magen fortfarande lite mer degig men jag är säker på att det försvinner inom ett par veckor, bara magmusklerna hittar sin plats igen. Jag köpte en gördel innan förlossningen som jag använt en del men efter ett tag fick jag ont i såret av den – men ska börja använda den så fort det inte gör ont längre. Jag hade planerat in att anlita en personlig tränare samt följa en strikt diet men inget av det har behövts. Jag kommer i mina gamla jeans men det gör för ont i såret att ha jeans just nu så jag försöker skynda långsamt. Jag har inte tränat, knappt gått några promenader, ätit både godis, kebab, bullar och pizza och ändå gått ned.
4 veckor senare ser jag ut såhär.
Så alla ni som är gravida, var inte oroliga för vikten – det rasar av snabbare än vad ni tror. Amning och att aldrig riktigt hinna äta upp maten då bebisen skriker har nog med saken att göra. Nu väntar jag bara på att såret ska läka och tarmarna ska lägga sig till rätta – sen ska jag träna tillbaka magmusklerna med hjälp av plankan och gå långpromenader med vagnen så den sista degen försvinner.
Jag trodde jag skulle behöva gå omkring i mina gravidkläder några veckor efter förlossningen också men tydligen inte. Jag försökte första veckan med en gravidkjol med den bokstavligen gled av när ingen magkula stoppade upp den. Inte ett enda stretchmark fick jag heller (tack alla flaskor av mandelolja). Det enda som vittnar om graviditet på magen är en brun hormonrand som fortfarande finns kvar men den bleknar väl med tiden. När jag tänker på det hela är det sjukt att Aramis legat därinne i nästan 10 månader, kom ut på stadiga 4200g och det enda som finns kvar är en rand. Att min kropp ger honom all näring han behöver i några månader till är också ett mirakel och tänk att allt detta bara fungerar.
Jag kanske inte är i bikiniform än men vågen visade mindre än innan jag blev gravid efter 3 veckor, jag kan ha nästan alla mina gamla kläder igen, pigmentförändringarna i ansiktet är ett minne blott och kroppen har tagit hand om allt detta på egen hand!
Om snittet kan jag säga att det gjorde skitont de första dagarna men jag fick morfin och efter en vecka kunde jag ut och gå kortare sträckor. Det gör fortfarande ont om jag bär tunga saker, när Aramis måttar en spark just där och när jag ligger på mage men efter 6-8 veckor ska man tydligen vara helt återställd. Det har läkt väldigt snyggt, stygnen lossnar av sig själva och det sitter så pass långt ned att ingen obehörig kommer någonsin behöva bevittna det.
Jag tyckte det var väldigt jobbigt att vara gravid, att acceptera viktuppgången, att inte få plats i mina kläder, att alla skulle kommentera min vikt och mage, att inte kunna knyta mina egna skor – allt gav mig ångest. Jag åt knappt godis under 10 månader, ingen skräpmat, ingen läsk, gick långa promenader så länge jag orkade och tänkte verkligen på att inte äta för två. Dels var jag rädd för att bebisen skulle bli stor av för mycket socker, dels var jag rädd för att jag skulle gå upp 30 kg i vikt. Nu blev det en stor bebis i alla fall så tydligen har det inget med kosthållning att göra.
Tänk att jag såg ut såhär för en månad sen.Jag gick upp 12-13 kg under graviditeten och på något märkligt sätt rann de av inom tre veckor. Jag gick ned 10 kg direkt efter förlossningen samt BB vistelsen och de andra 3 kg har amningen tagit hand om. Man blir hungrig av att amma – utsvulten- men samtidigt känner man att ämnesomsättningen kickar in ordentligt och kroppen hittar tillbaka till sig själv igen. Visst gör såret fortfarande ont och visst är magen fortfarande lite mer degig men jag är säker på att det försvinner inom ett par veckor, bara magmusklerna hittar sin plats igen. Jag köpte en gördel innan förlossningen som jag använt en del men efter ett tag fick jag ont i såret av den – men ska börja använda den så fort det inte gör ont längre. Jag hade planerat in att anlita en personlig tränare samt följa en strikt diet men inget av det har behövts. Jag kommer i mina gamla jeans men det gör för ont i såret att ha jeans just nu så jag försöker skynda långsamt. Jag har inte tränat, knappt gått några promenader, ätit både godis, kebab, bullar och pizza och ändå gått ned.
4 veckor senare ser jag ut såhär. Så alla ni som är gravida, var inte oroliga för vikten – det rasar av snabbare än vad ni tror. Amning och att aldrig riktigt hinna äta upp maten då bebisen skriker har nog med saken att göra. Nu väntar jag bara på att såret ska läka och tarmarna ska lägga sig till rätta – sen ska jag träna tillbaka magmusklerna med hjälp av plankan och gå långpromenader med vagnen så den sista degen försvinner.
Jag trodde jag skulle behöva gå omkring i mina gravidkläder några veckor efter förlossningen också men tydligen inte. Jag försökte första veckan med en gravidkjol med den bokstavligen gled av när ingen magkula stoppade upp den. Inte ett enda stretchmark fick jag heller (tack alla flaskor av mandelolja). Det enda som vittnar om graviditet på magen är en brun hormonrand som fortfarande finns kvar men den bleknar väl med tiden. När jag tänker på det hela är det sjukt att Aramis legat därinne i nästan 10 månader, kom ut på stadiga 4200g och det enda som finns kvar är en rand. Att min kropp ger honom all näring han behöver i några månader till är också ett mirakel och tänk att allt detta bara fungerar.
Jag kanske inte är i bikiniform än men vågen visade mindre än innan jag blev gravid efter 3 veckor, jag kan ha nästan alla mina gamla kläder igen, pigmentförändringarna i ansiktet är ett minne blott och kroppen har tagit hand om allt detta på egen hand!
Om snittet kan jag säga att det gjorde skitont de första dagarna men jag fick morfin och efter en vecka kunde jag ut och gå kortare sträckor. Det gör fortfarande ont om jag bär tunga saker, när Aramis måttar en spark just där och när jag ligger på mage men efter 6-8 veckor ska man tydligen vara helt återställd. Det har läkt väldigt snyggt, stygnen lossnar av sig själva och det sitter så pass långt ned att ingen obehörig kommer någonsin behöva bevittna det.
