Förlossningen - varnar känsliga läsare
/Här kommer inlägget om min förlossning, 13 dagar efter är den fortfarande något av ett trauma och har gjort mig tveksam till fler barn så sluta läs om du är gravid eller planerar att bli det. Bjuder även på bilder som inte framhäver min snygghet, men man är inte snygg när man föder!
Jag var nervös innan och varenda person sa till mig att jag skulle sluta läsa bloggar som Katrin och Innan du fanns för så illa skulle det aldrig bli! Jo, det blev exakt så om inte värre!
Det börjar torsdag morgon 1/7 med att jag vaknade på landet i skogarna utanför Norrköping och tänkte att det tydligen inte blir någon bebis idag heller fast det nu var 7 dagar över tiden. Vid 09 satte vi oss för att äta frukost och jag hann ta en tugga av min fil med jordgubbar då det sa knäpp och det fullkomligt forsade vatten ur mig.
11:00 Kommer in till BB (se bild), de kollar hjärtljud, ser att jag inte har värkar och ger klartecken till att jag hinner upp till Stockholm innan det är dags.
Har ett badlakan mellan benen medan vi kör upp mot Stockholm igen.
15:00 Värkarna börjar komma tätare
18:00 Ringer SÖS för första gången, lider, kräks och värmer vetekudden gång på gång.
21:00 Ringer igen och får svaret att de har väldigt mycket just nu, klarar jag att vara hemma lite till?
21:30 Ringer igen, gråter nästan och när hon hör att jag får en värk i telefonen säger hon att jag bör komma in på en gång.
22:00 Möts vid förlossningen av en barnmorska som leder in mig på ett rum, hon säger att jag kommer få stanna då värkarna är väldigt starka.
03:00 Vaknar av det gör ont igen, kräks, kämpar igenom värkarna.
07:00 Får tipset att duscha varmt mot värkarna. Det resulterar i kaskadkräkningar och lindrar inte ett dugg.
09:30 Värkstimulerande dropp kopplas på, hastigheten höjs hela tiden.
11:00 Får epiduralbedövning.
13:30 Ny barnmorska igen. Bra kvinna. Försöker sitta på pilatesboll, på pall, använder gåstol men allt gör ont.
16:00 Öppen 10 cm och har så jäkla ont.
18:00 Alla väntar på krystvärkarna som aldrig kommer, mer värkstimulerande dropp kopplas på. Jag ser ut som en nåldyna i armar och rygg.
19:00 All bedövning tas bort förutom lustgasen för att få igång krystvärkar.
20:00 Tror jag ska gå av på mitten när det kommer värkar. Försöker krysta utan krystvärkar – utan resultat. Får ännu mer värkstimulerande dropp.
20:30 Får sterila kvaddlar insprutade i ryggen som bedövning, gör absolut ingen skillnad förutom att det gör galet ont när de sprutas in. Får kateter.
20:50 Är helt slut, det händer ingenting och bebisens huvud börjar svullna pga att det stöts nedåt hela tiden. Provkrystar igen men händer inget.
21:00 Barnmorskebyte. Blir tillsagd att krysta vid varje värk, de trycker på, jag får dra i handdukar, man kan se toppen av huvudet men inget mer händer. Det känns som om jag slits i stycken, har inte haft bedövning på timmar och krafterna börjar sina. Bebisens huvud svullnar ännu mer och läkarna känner ingen fontanell.
21:30 Det pratas om sugklocka, jag försöker få dem att sluta försöka - påpekar att jag kommer inte orka.
22:00 Har varit öppen 10 cm i 4 timmar, värkstimulerande dropp går på högvarv men inga krystvärkar kommer. Det är för riskabelt att använda sugklocka då bebisen huvud är så svullet. Läkare överlägger och kommer fram till ett akut snitt måste läggas - nu! Sedan går det väldigt snabbt men man märker att det är proffs som jobbar på förlossningen.
22:30 På operationsbordet, får bedövning, minns inte mycket men 22:35 är Aramis ute. De visar mig honom lite snabbt innan Micke får följa med och klippa navelsträng och jag ska sys ihop. Få veta att bebisen låg med näsan uppåt samt hade navelsträngen två varv runt halsen så en vanlig förlossning hade aldrig fungerat.
22:45 Man har väldigt svårt att få stopp på min blödning, förlorar över 2,2 liter blod, och jag är inte riktigt vid medvetandet här men har läst om detta efteråt.
23:15 Blöder fortfarande, de masserar livmodern och det gör sinnessjukt ont nu när bedövningen börjar släppa. Micke kommer förbi med Aramis innan de går in på ett rum för att vänta på mig.(Bild: Aramis några minuter gammal och Micke med Aramis på BB) Jag ligger i en korridor och kvider, under mig är det en pöl av blod och operationsrummet behövs till ytterligare ett snitt.
01:00 På uppvaket, varje gång livmodern masseras blöder det och den drar inte ihop sig som den ska. Det tas en massa prover på mig, jag lever i en morfindimma.
03:00 Blödningen har äntligen slutat, jag får dricka lite vatten och ber/skriker till dem att inte röra mig mer. ATt massera en livmoder för hand kan vara höjden av smärta.
04:00 Blir nedrullad från uppvaket till rummet där Micke och Aramis väntar. Får smörgåsar och cider som jag är måttligt sugen på. Det känns som om en bulldozer kört över mig och backat tillbaka.
Sammanfattning: Jag fick gå igenom två förlossningar på en och samma dag – och nej det händer inte alla men tydligen händer det inte bara 1% heller! Men såklart är det är värt det såhär i efterhand, det finns inget finare an att få sova med Aramis i sin armhåla, lukta på hans knubbiga bebiskropp och när han ler smälter han glaciärer men ska han få syskon kommer jag nog utan tvekan använda snittet jag redan har och be dem ha stenkoll på mitt blodflöde!
På BB de närmaste dagarna hände också saker som var jobbiga som att såret gör väldigt ont, min kateter ger upp och jag har 3 liter urin som sitter fast utan att komma ut, blodbrist som görs sig påmind, att få igång tarmar igen efter snitt är inte heller skönt och en massa annat. Men personalen på SÖS - vilka människor! Hur bra som helst, kom och hälsade på BB för att prata med mig vad som gått snett och erbjöd psykolog. De berättade att vad jag gått igenom händer inte ofta, att jag kämpade mer än vad många andra hade klarat av och även om de förlöser människor varje minut så är de så varma och personliga att man vill gråta. Och kroppen sen; för 13 dagar sedan trodde jag att jag skulle förblöda och nu sitter jag här och mår nästan perfekt förutom sviterna av blodbrist och operationsstygnen - så allt går men jag höjer en liten varning till er som säger att "bedövning behövs inte, en förlossning kan man andas sig igenom". Och ja det kanske man kan, men inte alltid, och hur det går när man väl kommer till förlossningen vet man aldrig - även om man är förberedd till tänderna och har tränat profylaxandning i ett år.
Jag var nervös innan och varenda person sa till mig att jag skulle sluta läsa bloggar som Katrin och Innan du fanns för så illa skulle det aldrig bli! Jo, det blev exakt så om inte värre!
Det börjar torsdag morgon 1/7 med att jag vaknade på landet i skogarna utanför Norrköping och tänkte att det tydligen inte blir någon bebis idag heller fast det nu var 7 dagar över tiden. Vid 09 satte vi oss för att äta frukost och jag hann ta en tugga av min fil med jordgubbar då det sa knäpp och det fullkomligt forsade vatten ur mig.
11:00 Kommer in till BB (se bild), de kollar hjärtljud, ser att jag inte har värkar och ger klartecken till att jag hinner upp till Stockholm innan det är dags.
Har ett badlakan mellan benen medan vi kör upp mot Stockholm igen.
15:00 Värkarna börjar komma tätare
18:00 Ringer SÖS för första gången, lider, kräks och värmer vetekudden gång på gång.
21:00 Ringer igen och får svaret att de har väldigt mycket just nu, klarar jag att vara hemma lite till?
21:30 Ringer igen, gråter nästan och när hon hör att jag får en värk i telefonen säger hon att jag bör komma in på en gång.
22:00 Möts vid förlossningen av en barnmorska som leder in mig på ett rum, hon säger att jag kommer få stanna då värkarna är väldigt starka.
03:00 Vaknar av det gör ont igen, kräks, kämpar igenom värkarna.
07:00 Får tipset att duscha varmt mot värkarna. Det resulterar i kaskadkräkningar och lindrar inte ett dugg.
09:30 Värkstimulerande dropp kopplas på, hastigheten höjs hela tiden.
11:00 Får epiduralbedövning.
13:30 Ny barnmorska igen. Bra kvinna. Försöker sitta på pilatesboll, på pall, använder gåstol men allt gör ont.
16:00 Öppen 10 cm och har så jäkla ont.
18:00 Alla väntar på krystvärkarna som aldrig kommer, mer värkstimulerande dropp kopplas på. Jag ser ut som en nåldyna i armar och rygg.
19:00 All bedövning tas bort förutom lustgasen för att få igång krystvärkar.
20:00 Tror jag ska gå av på mitten när det kommer värkar. Försöker krysta utan krystvärkar – utan resultat. Får ännu mer värkstimulerande dropp.
20:30 Får sterila kvaddlar insprutade i ryggen som bedövning, gör absolut ingen skillnad förutom att det gör galet ont när de sprutas in. Får kateter.
20:50 Är helt slut, det händer ingenting och bebisens huvud börjar svullna pga att det stöts nedåt hela tiden. Provkrystar igen men händer inget.
21:00 Barnmorskebyte. Blir tillsagd att krysta vid varje värk, de trycker på, jag får dra i handdukar, man kan se toppen av huvudet men inget mer händer. Det känns som om jag slits i stycken, har inte haft bedövning på timmar och krafterna börjar sina. Bebisens huvud svullnar ännu mer och läkarna känner ingen fontanell.
21:30 Det pratas om sugklocka, jag försöker få dem att sluta försöka - påpekar att jag kommer inte orka.
22:00 Har varit öppen 10 cm i 4 timmar, värkstimulerande dropp går på högvarv men inga krystvärkar kommer. Det är för riskabelt att använda sugklocka då bebisen huvud är så svullet. Läkare överlägger och kommer fram till ett akut snitt måste läggas - nu! Sedan går det väldigt snabbt men man märker att det är proffs som jobbar på förlossningen.
22:30 På operationsbordet, får bedövning, minns inte mycket men 22:35 är Aramis ute. De visar mig honom lite snabbt innan Micke får följa med och klippa navelsträng och jag ska sys ihop. Få veta att bebisen låg med näsan uppåt samt hade navelsträngen två varv runt halsen så en vanlig förlossning hade aldrig fungerat.
22:45 Man har väldigt svårt att få stopp på min blödning, förlorar över 2,2 liter blod, och jag är inte riktigt vid medvetandet här men har läst om detta efteråt.
23:15 Blöder fortfarande, de masserar livmodern och det gör sinnessjukt ont nu när bedövningen börjar släppa. Micke kommer förbi med Aramis innan de går in på ett rum för att vänta på mig.(Bild: Aramis några minuter gammal och Micke med Aramis på BB) Jag ligger i en korridor och kvider, under mig är det en pöl av blod och operationsrummet behövs till ytterligare ett snitt.
01:00 På uppvaket, varje gång livmodern masseras blöder det och den drar inte ihop sig som den ska. Det tas en massa prover på mig, jag lever i en morfindimma.
03:00 Blödningen har äntligen slutat, jag får dricka lite vatten och ber/skriker till dem att inte röra mig mer. ATt massera en livmoder för hand kan vara höjden av smärta.
04:00 Blir nedrullad från uppvaket till rummet där Micke och Aramis väntar. Får smörgåsar och cider som jag är måttligt sugen på. Det känns som om en bulldozer kört över mig och backat tillbaka.
Sammanfattning: Jag fick gå igenom två förlossningar på en och samma dag – och nej det händer inte alla men tydligen händer det inte bara 1% heller! Men såklart är det är värt det såhär i efterhand, det finns inget finare an att få sova med Aramis i sin armhåla, lukta på hans knubbiga bebiskropp och när han ler smälter han glaciärer men ska han få syskon kommer jag nog utan tvekan använda snittet jag redan har och be dem ha stenkoll på mitt blodflöde!
På BB de närmaste dagarna hände också saker som var jobbiga som att såret gör väldigt ont, min kateter ger upp och jag har 3 liter urin som sitter fast utan att komma ut, blodbrist som görs sig påmind, att få igång tarmar igen efter snitt är inte heller skönt och en massa annat. Men personalen på SÖS - vilka människor! Hur bra som helst, kom och hälsade på BB för att prata med mig vad som gått snett och erbjöd psykolog. De berättade att vad jag gått igenom händer inte ofta, att jag kämpade mer än vad många andra hade klarat av och även om de förlöser människor varje minut så är de så varma och personliga att man vill gråta. Och kroppen sen; för 13 dagar sedan trodde jag att jag skulle förblöda och nu sitter jag här och mår nästan perfekt förutom sviterna av blodbrist och operationsstygnen - så allt går men jag höjer en liten varning till er som säger att "bedövning behövs inte, en förlossning kan man andas sig igenom". Och ja det kanske man kan, men inte alltid, och hur det går när man väl kommer till förlossningen vet man aldrig - även om man är förberedd till tänderna och har tränat profylaxandning i ett år.
