Min visarun
/
Jag är hemma från Vientiane, Laos och jag lever. Men jag var nära döden minst två gånger vill jag lova. Men vi tar denna visum resa från början. Blev upphämtad av Sarahs chaufför vid 14 för att åka mot flygplatsen där Air Asia skulle ta oss till Udon Thani, gränsstad mellan Thailand och Laos. Allt gick som det skulle utan problem förutom att det är sjukt dyrt att gå över gränsen till Laos i några dagar, över 30 dollar kostar det + en himla massa papper. Tog en tuk tuk till Beau Rivage Meking Hotel som ligger vid Meking floden. Rosa rum är bra rum!
På tisdag morgon var vi uppe vid 06 för att vara på plats vid thai konsultet vid 07. De öppnar inte förrän 08:30 men vi hade hört rykten om lååånga köer. Så 07 stod Sarag längst fram vid stålgrinden och var glad för att vara först. Vi hade alla papper med oss + foton, kopior och allt annat som behövs.
Vid 08 ringlade kön lång och när de öppnade var det minst 200 efter oss, det log vi åt!
08:35 (såklart) öppnades grindarna och nummerlappar delades ut, jag fick nummer 1. Först in, först ut.
Vid 09 var vi klara och tog en tuk tuk tillbaka till hotellet för att äta frukost vid Mekong floden. Ställen vimlade av minigrodor, måste varit grodsäsong. Så fort man satte ned fötterna i stenarna var det som om hälften av stenarna började hoppa.
Sedan blev det promenad i Vientiane och det obligatoriska tursitkortet vid The Concrete Monster. Kan säga att Laos var hett!
På vägen hem gick vi förbi massor av flod restauranger där mycket fisk stod på menyn. Man fick själv välja vilken fisk man ville äta och jag skulle inte rekommendera nån om de kommer från den bruna, torra floden.
Vid solnedgången var vi tillbaka vid hotellet och Sarah försökte filma den torra flodremsan.
Jag poserade glatt o solnedgången och slogs mot 1000 mygg samtidigt.
På kvällen blev det burritos, Beer Lao och en roof top bar. Dagen efter kunde vi sova ut och äta frukost i lugn ro eftersom man inte får hämta ut sina pass förrän 13. Medan vi åt frukost passade 4 studenter på att gå på promenad i den torra floden.
Köpte baguetter till lunch. Baguetter i varje gathörn gör Laos till ett lite bättre ställe.
Tuk Tuk till thai konslulatet vid 12. När vi kom fram var det redan kö, mitt i solen i 40 graders värme och ingen skugga. Det var bara att ställa sg där med en vattenflaska och låta svetten flöda. Jag har aldrig svettats så mycket tror jag, när de väl öppnade grindarna vid 13 så det ut som vi alla badat.. Men det var värt att stå där för hade vi inte köat hade vi kanske missat vårt plan hem igen. Där inne gick det snabbt och sedan bar det av till gränsen med en engelsman som hade egen bil. Vi kom till gränsen det stämplade, kollades, stämplades igen och jag kom över gränsen med 90 nya dagar. In i en minibuss och mot flygplatsen. Mannen som körde var komplett galen, körde inte under 150 km/h någongång, körde om varenda bil på motorvägen och slirade i kurvor. Jag bet i sätet framför för att inte skrika och Sarah blundade. När vi nästan var framme och står i en stor korsning vägrar minibussen att växla. Mannen drar och drar i spaken men ingen händer. Jag tror att nu är det över, jag dör i baksätet av en minibuss men så tillslut, när vi slår av ac´n, hoppar bussen igång. Så den sista kvarten var lagom varm. Sedan skulle vi upp i nästa dödsfälla, Air Asia. Piloten körde som han var full, vissa gånger kändes det som om vi åkte upp och ned och jag mådde riktigt illa. Tog återigen avsked till livet men kom ner. När vi gick ut från flygplatsen lovade vi oss själva att nte flyga på länge.. och att Vientiane är inget ställe man rekommenderar om man inte är ute efter visum.
