strandpromenad i Penang

En förmiddag i Penang tog jag en promenad längs med stranden. Jag träffade på några fiskare som satt och rensade sina nät och de visade mig denna märkliga fisk/skadjur (eller vad det nu är). Horseshoecrab heter den, tar sig fram i sakta mak, härstammar från dinosaurierna och kan leva i flera 100 år och som ni ser fick jag hålla. Ett mycket märkligt djur som varken är farligt eller bits.

Tanjung Bungah, Penang

flygresa med sjuk bebis

Vi kom hem men herregud vilken tid det tog och oj vad jobbigt det var för Aramis. Han körde 5 min powernap i taxin på väg till flygplatsen och 5 min vila i ergon på flygplatsen.

Sen blev planet 30 minuter försenat och då fick vi dra upp dator och Spöket Laban för att hålla honom i form. Febern låg still på 39,5 och gick inte alls ned med alvedon så stackarn var het som en kamin och vägrade både äta och dricka. Under Labanfilmen lyckades vi lura i honom ca 1 dl vatten och kände att bara han dricker är det lugnt.

Till slut lyfte planet, jag och Micke satt i olika delar av planet men det fanns lediga säten längst bak så vi fick 3 säten för oss själva. Vi vinkade hej då till Penang och hoppas vi ses igen under bättre omständigheter.

Sen satt det lilla livet och grät och det verkade som hela hans kropp gjorde ont. Tillslut fick jag honom att sova i 30 minuter och när han vaknade var han fortfarande kokhet men verkade lite piggare, åt tre russin och sen hände det - kaskadspya över hela mig och honom (där kom vattnet liksom). Som tur var hade jag extrakläder till Aramis i skötväskan men det var värre med mig som stank kräk och fångade hela spyan över magen och mellan benen... Jag försökte skölja av det värsta på toaletten men det hela slutade med att det såg ut som jag hade haft stora problem att hålla tätt. Jag fick lov att förklara för de perfekta flygvärdinnorna vad som hade hänt eftersom de tittade som de inte trodde sina ögon och då frågade de om sätet var ok - såklart det klarade sig allt kom över mig - och de drog en lättnadens suck och skrattade (tack för den!). Inte lika kul om ni frågor mig, hade varit lättare att torka av Air Asias skinnsäten än min tröja och jeanshorts. Men huvudsaken att vi kom hem med nya visum, Aramis sov hela taxiresan hem, fick ett snabbt bad innan sängdags och somnade på två minuter. Nu hoppas vi att det vänder.

guide kring Georgetown

Efter en lång förmiddag bestämde vi oss för att hålla Aramis inne i AC på eftermiddag och varva sömn med Spöket Laban på dvd. Micke var snäll och stannade med Aramis så jag kunde turista lite. Det fullkomligt kryper i min kropp när jag kommer till ett nytt ställe; jag vill se allt, utforska, träffa människorna, kolla karta så jag satt som på nålar denna förmiddag! Efter lunch hoppade jag på lokalbussen till Georgetown som ligger ca 30 minuter bort. Jag lyckades gå av några stationer för tidigt och stod ensam med en karta i handen när en äldre man kom fram till mig och undrade om jag behövde hjälp.

Så här såg han ut, 75 år ung, gammal lärare, en fena på engelska och imponerade på mig genom att berätta att han sprungit maraton och simmar över kanalen mellan öarna här i Malaysia ett par gånger. Efter vårt möte över kartan tog han med mig på guidad tur genom staden och förklarade att han bör hjälpa goda människor och direkt när han såg mig visste han att jag var mycket god (ahh!).

Han visade mig klocktorn, blombeklädda vagnar, moskeér, koloniala byggnader, hamnen, tempel och Little India. Kolla in:

Sen satte han mig på bussen mot hotellet igen och åkte med ett par stationer. Han ville även mer än gärna köra mig och min familj till flygplatsen imorgon men då drog jag till med en nödlögn; en 75-åring (hur snäll han än är) som inte kan läsa något på kartan om han inte kisar och jag pekar ut var vi är ska nog inte köra bil i denna trafik, dessutom inte med Aramis i bilen :)

Framme i Penang

Och så åkte vi mot Malaysia. Lite flygplatsfika med Thailands dyraste glass och så iväg till vår gate. Aramis skrek av glädje så fort han såg ett flygplan och det fanns ju en del att titta på, tror inte vi var populära mot slutet...

Där såg det ut såhär. Minst 40 sikher skulle med planet till Penang för att flytta heliga skrifter. Fördelen med att res amed barn är ju att man får gå ombord först och sen kom alla dessa män och kvinnor på. De bar de heliga skrifterna i väskor (det ni ser ligga i knät) i underbara färger på huvudet, gick på en låg rad och med mässande röster nynnade de en hymn. Proceduren att lägga de heliga skrifterna i babageutrymmet tog tid, inget fick ligga i närheten, de måste ligga på ett speciellt sorts tyg och det hela gjorde att vi blev 45 minuter sena. Just denna gång störde det mig dock inte då detta var helt fantastiskt att se.

När vi sedan landat på Penangs miniflygplats möttes planet av polis, säkerhetsstyrka, kameramän och journalister. Sikherna mässade genom hela flygplatsen och när de öppnade dörrarna till ankomsthallen möttes de av ett regn av rosa rosenblad och hurrarop, sen fick vi andra smyga ut i trängseln och leta efter taxi. Vi tog taxi till hotellet i Tanjung Bungah, resan tog ca 45 minuter och det vi hann se av ön imponerade. Väldigt grönt, mycket berg i mitten och fin fina hus. Stort plus till att alla som jobbar på Penangs flygplats - galet trevliga. Till skillnad mot Bangkok där de verkligen försöker bli av med turisterna.

Nu har vi precis ätit middag på hotellet och sövt Aramis (Malaysia ligger en timme före Thailand men vi ska försöka att hålla oss till thaitid när det gäller sovandet...) och snart ska även jag krypa ned i den fluffiga hotellsängen. Man blir trött av att resa.