Många undrar varför man reser med barn, barn skulle lika gärna vara hemma och vad är syftet att släpa med dem till andra sidan jorden?

För oss är syftet glasklart; att ge våra barn fem veckors ledig tid tillsammans med sina föräldrar. Fem veckor utan måsten, där ingen behöver laga mat, städa, jobba kväll eller stressa mellan lämning och hämtning. Att sedan också ge dem 27 grader i februari, få se en annan del av vår värld och prova ny mat och kultur är en bonus. Vi skapar minnen tillsammans och lär oss om nya platser tillsammans. Vi blir tightare som familj, bor tillsammans i ett hotellrum hela resan och visar varandra mer hänsyn.

Aramis har på två veckor växt flera centimeter mentalt. Han har lärt sig simma, han kan nu skriva hela alfabetet själv, han räknar både plus, minus, gånger och delat, han lär sig nya ord på engelska varje dag och försöker knäcka läskoden. Dessutom har han denna vecka träffat en ny kompis från Danmark som han leker med trots att han inte riktigt förstår vad hon säger och det är stort för att vara honom.

Vi har tiden att öva räkning med honom, han vill ha nya tal i sin skrivbok varje dag. Bredvid poolen skriver vi bokstäverna med vatten. Vi kan öva bokstavsljud med honom hela dagen och varje frukt vi ser lär vi honom också på engelska och tittar hur de växer.

Det hade vi aldrig haft tid med under några helger hemma eller tre veckor i juli när man ska hinna allt man vill medan solen visar sig.

Att balansera ut på den här bron var första dagen lite för läskigt och dag två såg det ut så här. Hans självförtroende stärks för varje dag och han vågar ta för sig mer. Knappt en gång har han nämnt att han saknar sina leksaker och TV-spel, han är fullkomligt nöjd med sin anteckningsbok och bläckpenna.

Aramis har rest sedan har var 9 månader och det har gjort honom till en grym resenär. Barn föds inte till lätta att resa med utan det är något de lär sig och uppfostras till. Vi är noga med att han ska lyssna på säkerhetsrutinerna på planet, vi försöker alltid få fönsterplats till honom, han får inte sparka i sätet framför, inte röja i mittgången och ska alltid smaka av maten. Reser vi kvälls/nattflyg är det sömn som gäller och inte film/spel maraton. Han bär sitt eget handbagage, gnäller i stort sett aldrig och ju mer vi reser desto mer van med situationen blir han. Jag hoppas vi får chansen att ge Älva samma sak.

Att resa med barn är en helt annan sak mot att resa själv. Hade jag och Micke varit själva i Vietnam i fem veckor hade vi säkerligen avverkat hela landet, från norr till söder. Med små barn blir det mer slow travel och vi får tid att verkligen lära känna Hoi An och Danang regionen. Med barn öppnas dörrar till en annan del av Vietnam där vi blir hembjudna, alla vill gulla med bebis och prata med Aramis. Vi får låna toaletter lite varstans och det finns alltid plats för oss på alla restauranger.Vi utforskar gränder bakom hotellet och lär känna personalen i butiken.

Det är också häftigt att uppleva ett nytt land genom sitt barn. Att rödljusen räknar ned och att motorcyklar tutar när de ska förbi är väldigt stort för en 5-åring. Likaså att få fiska upp röda fiskar, dricka direkt ur en kokosnöt, att ha en egen utomhusdusch eller att personalen inne på en affär ligger och sover när vi ska handla.

Jag är priviligerad som får uppleva detta och det är värt varenda krona. Jag älskar att kunna ge detta till mina barn och det är värt sparande och ändlösa nätter av planerande.

Drömmen vore att varje år komma iväg på denna typ av långresa, bara vi och få uppleva nya platser i världen tillsammans.