myter kring att sluta med blöja och annat

Pottan vi använder oss av och som jag gillar massor - underlättar att ta ut den lilla insatsen när den ska tvättas ur.

Förra veckan fyllde min bebis 3 år. Alltså är han ingen bebis och det finns mycket man bör sluta med snart; blöja, napp, välling, lunchvila, vagn.
Vagnen använder vi knappt längre så det är väl inget större problem, han kommer inte bli ett barn som sitter i vagnen med böjda ben för han egentligen är för stor för vagn.
Lunchvilan är jag glad så länge den varar, så länge han somnar runt 8 på kvällen och sover hela natten får han sova en timme dagen så länge han vill – dock anar jag att den hör ihop med nappen.
Vällingen som han dricker före sovdags kvittar väl egentligen också, dessutom är den bra att ha de dagar han äter minimala mängder. Antar att vällingen i sig inte är ett problem utan det är nappflaskan som blir ett nappsubstitut, men att han har en nappflaska i munnen 5 minuter innan han sover ser jag inte som skadligt och jag ser inte att han kommer att gilla nappflaska vid 5 års ålder.
Blöja har jag velat sluta med länge men har läst och lyssnat att barn ska ju vara redo och visa intresse och det har A verkligen inte gjort. Han har varit helt ointresserad av potta, kalsonger och toalett. Jag har försökt med alla trick som klistermärken och mutor men nej. Dagen han fyllde 3 satte vi på honom kalsonger, sa att han var stor nu och att vi slutar med blöja. (Eller jag var inte delaktig, Micke och farfar gjorde detta på landet – tack för det!) Fösta dagarna var det ju bara olyckor men nu efter en vecka behöver han inte längre blöja på dagen, säger till när det är dags eller springer till pottan. Så nej teorin om att barn säger till när de är redo stämmer inte och att vänta in dem håller jag inte heller med om. Det underlättar ju såklart att göra detta under dagislov och en sommar på landet för jag kan inte se att förskolan skulle vara överförtjust över detta upplägg. Men ibland får man som förälder bestämma åt de små liven.
Nu väntar napputmaningen men den tar vi efter sommaren och kalla mig gärna optimist men jag tror inte det heller kommer bli ett trauma – och om 10 år kommer detta vara de minsta problemen vi hade som föräldrar gissar jag.