Att leva i drömmen
/
Alltså det här med att Att man får inte leva om sitt liv det är det som är grejen.
Jag avskyr vinter, så varför plågar jag mig med att bo i det land som har längst vinter i hela världen?! Är det ett hållbart argument att man har barn, det är lättare med förskola här, vi har stadig ekonomi och fasta jobb? Kommer jag att tacka mig själv när jag är 70 för att jag stod ut i Stockholm och hade en ok ekonomi men inte fick uppleva så värst mycket.
Att jag inte fick någon input av andra delar av denna värld utan mest umgicks med en homogen (men ack så trevlig) grupp?
Jo det är ju den där föräldrapengen då som är så himla bra här, ska man ha ett barn till så är det ju bra att få den. Men är det ett giltigt skäl till att vara kvar?
Tyvärr kan jag inte leva på en blogg eller på att skriva men gud vad jag skulle vilja jobba med något som var mitt eget. Ni vet - hälsosamma recept, fina kläder eller reseupplevelser. Och ha mer tid över till Aramis. Och till mig själv. Och se mer än Hammarby Sjöstad, söder och Nacka på dagarna.
Kanske är det så att har man väl startat ett liv utomlands är det svårt att stöpas in i den svenska formen igen?!
Mycket läsvärt inlägg iallafall och det fick mig att tänka både en och två gånger på varför man kanske inte ska nöja sig med 8-16 jobb, hämta/lämna, sakna dagsljus och stressa tills man går sönder.
Livet är inte så långt och då kan ju detta inte vara allt?!
