livet

Äntligen är den här dagen slut. Eller snart iallafall. Med 40.2 i feber somnade barnet redan halv sju ikväll men sen dess har han vaknat var tionde minut i hostattacker. Och jag som är trött sen natten innan bävar för att gå och lägga mig. Den är nu man minns alla amningsnätter när man på sin höjd fick sova tre timmar i sträck och vad all denna vakentid på natten ställer till med i hjärnan.

Jag har meddelat dagis att han blir hemma hela veckan och tänker att det kan ju inte komma mer olämpligt än när Micke befinner sig i en annan världsdel och jag har ganska så mycket jobb att göra. Men sen tänker jag att Aramis är ju viktigare än vilket jobb i hela världen så bara att bita ihop, göra mer välling (det enda han äter) och kolla på ännu lite fler Dora och Umizomi avsnitt.Det är väl det här som är livet. Men Sverige på vintern?! Nej tack inte ett år till.