Nu börjar den snart, sommaren. Man väntar bara på att det ska bli lite varmare och sen går startskottet för ljusa nätter, grillkvällar, charterresor, nyklippt gräs, bag in box på balkongen, sjöbad, jordgubbar till varenda måltid, bara ben, glass i stora lass och en trave nya pocketböcker.

Den här sommaren kommer bli lite annorlunda för mig då jag ska jobba mest hela tiden. Det har jag inte gjort på väldigt länge eftersom jag jobbat som lärare och haft semester från midsommar till mitten av augusti. Men märkligt nog känner jag ingen ångest, jag gillar ju stan på sommaren. Ångesten ligger mer i att min familj ska ha 6 veckor ledigt och jag förstår ju att de inte vill sitta i en lägenhet så oj vad jag kommer sakna dem när de inte är här.

Jag är kluven till det här med sommarsemester för jag tycker verkligen inte det kan vara allt man strävar efter. Jobb, jobb, jobb och så får man sina ynka 4-5 veckor ledigt och så ska man jobba 47 veckor igen innan det är dags för nästa gång. Då får man antingen ha ett himla kul jobb så det känns som man har semester även när man är där eller så får man skaffa sig bra arbetsvillkor där man kan vara mer ledig/ta tjänstledigt/resa i jobbet. Överhuvudtaget är jag kluven till livet i Sverige just av den anledningen att jag lever för 2 ynka månader om året resten är ju egentligen inte så himla kul. Oktober-mars är ju kallt och grått, april-maj kan vara ok om man har tur (men inte i år), juni ser vi ju alla hur fint vi har det men så har vi juli/aug som jag sätter mitt hopp till och ibland kan man ju ha tur med en fin september vilket det i alla fall var förra året.

Bitter? Jo kanske lite men mest ledsen över att det är ju så det ser ut och jag undrar lite varför vi lägger pengar på sommarkläder? Varför köper vi dyra maxiklänningar, flip flops, rygglösa tröjor och små solklänningar när vi får tillfällen att använda dessa högts 5 ggr på en sommar? Jag har gett upp, jag köper nu nästan enbart kläder som jag vet även funkar för 10 grader och igår beställde jag nya höst/vinterskor istället för drömmen som var höga kilklackar utan varken häl eller tå.

Men samtidigt vill jag ju inte bo långt bort från vänner och familj igen, jag vill inte bo där jag inte kan få jobb och där förskola kostar mer än en månadslön. Åh om bara Stockholm hade väder som LA skulle jag vara nöjd resten av livet.

Men väderkänslig det är jag och just nu känns det som jag befinner mig i en grå dimma och en solig dag i veckan räcker inte.

(Bild; häng på Zee blir det inte än på ett tag...)