nannyfrågan

På kvällarna runt 17-18 tiden brukar jag och Aramis rulla i väg till parken här bredvid. Då är temperaturen perfekt, det är mycket barn där och det är en bra tid att springa av sig innan det är dags för middag. Det är jag, ca 10 nannies och 15 barn där från olika delar av världen. Är det någongång jag önskar att min thai var bättre så är det där i parken då alla nannies pratar med varandra och jag sitter bredvid och fånler. Det blir också väldigt tydligen att 90% av all västerländska familjer här har en nanny och många blickar tittar frågande på mig och vad gör jag där med mitt blonda barn?! Men nej vi har beslutat att inte ha någon nanny. De må vara billigt  men Aramis behöver få träffa andra barn, han behöver inte hänga med en annan vuxen som inte pratar hans språk, speciellt inte när jag är mammaledig. Jag dömer inte de som har en nanny men för mig skulle det kännas konstigt att någon annan tog hand om min son dagen lång (för dessa barn som jag träffar är ofta med sin nanny mellan 07-19 om inte längre) om jag inte jobbar. Det kanske är en svensk inställning med det är så jag känner. Visst vore det skönt med barnvakt ibland så jag och Micke kunde gå på bio/ut och äta i lugn och ro etc men vi visste från början att vi inte har någon avlastning här och helt ärligt äter jag hellre middag hemma när Aramis har somnat och kollar på dvd än hyr en okänd barnvakt. Avlastningen här är ju ändå enorm då vi bor där det ingår städning 6 dagar i veckan och vi köper all mat ute (billigare än att laga själv). Trist bara att jag verkar vara en utav de få i denna stad som är hemma med barn på heltid.