sleepless

När Aramis var 1 månad och somnade lite här och var - ljuva tid.

Detta med sömnen. Alltså det förstör hela mitt sociala liv att jag inte får sova på nätterna. Förr tyckte jag också att småbarnsföräldrar tjatade om att de inte fick sova men det är inte förrän man själv är mitt uppe i det som man förstår vilken tortyr det är. Jag trodde att mitt gamla liv skulle vara tillbaka 5 månader efter förlossningen men jag glider längre och längre därifrån. Jag läser andra bloggar och inte en enda skriver om sömnproblem utan alla verkar få minst 7-8 timmars sammanhängande sömn varje natt.Är det bara min bebis som itne sover? När Aramis var 1-2 månader sov han, vaknade för amning 3 ggr per natt men somnade om direkt. Vid 3 månader sov han ok, åt fortfarande på nätterna men somnade om snabbt. Nu däremot vaknar han utan att vara hungrig, han vaknar oftast mer än 10 gånger per natt och vägrar somna om. Han lägger sig 20, sover till 22, vaknar, sövs med hjälp av napp och vaggning, vaknar mellan 23-24 och äter, vägrar somna om, får ligga mellan oss, somnar om inom en timme, vaknar vid 02, sparkar, slår, fäktar, skriker, skrattar somnar ibland om vid 03 (ibland vid 04 ibland vid 05,) sover 10 minuter, snurrar runt, ställer sig på alla fyra, vägrar ligga ned och så håller det på till klockan 06 då vi går upp med honom. Under dagtid kan han bara sova i en vagnen och vägrar sova någon annanstans. Tro mig jag har försökt men det slutar i övertrött och uppjagad bebis, tårar, ännu argare bebis och en svettig mamma. Såklart är jag trött. Så fort någon frågar hur jag mår kommer orden ”jag är så trött” innan jag har hunnit tänka efter. Jag går som i dvala vissa dagar och får lov att ställa in träffar med kompisar för jag orkar helt enkelt inte. Jag går och lägger mig senast 21 för att få lite sammanhängande sömn men jag är ändå ett vrak.
Jag som längtade så efter ett glas rött under graviditeten kan inte njuta av ett glas vin för vet att ett glas rödvin i samband med uppvak varje timme ger en huvudvärk som heter duga. Jag kan inte slappna av om jag är ute kvällstid för vet att varje timme efter klockan 21 är en timme förlorad sömn. Och jo min kille och jag försöker båda två få honom att sova men vi bor i en tvåa och även om någon utav oss försöker sova på soffan vaknar man av skriken (underbara öppna planlösning). På 5 månader har jag inte sovit mer än 5 timmar i sträck - ever. (Och dessa tillfällen kan räknas på en hand.) Sen kan man prata om att småbarnsföräldrar snöar in på sömn och bajs, bloggen bara består av bebis numera osv men grejen är att detta äter sakta upp mitt liv och att inte skriva om det är ju att lämna ute den del som tar upp mest av mina tankar just nu. Jag googlar sovmetoder, jag provar att väcka honom på dagen, jag har provat gröt/mat så att han sa stå sig, vi har samma rutin varje kväll, sovrummet är mörkt och svalt, vi har provat att buffa, sova på mage, sova i vagn men det kanske bara är att acceptera att Aramis är en aktiv bebis som inte sover eller att detta är världens längsta utvecklingsfas.
Jag hoppas verkligen det vänder innan han är 1 år och det är klen tröst just nu att man kommer att få väcka honom när han är 14 eller att det finns barn som har det värre. Jag har blivit sån som jag inte skulle bli – tråkig i samband med bebis. Men just nu pallar inte min kropp av att vara kul. Och jag är så väldigt avundsjuk på er som har bebisar som sover hela nätter, vilken dröm det måste vara att vara föräldraledig och vara utvilad – samtidigt.
(Men ändå är Aramis den finaste bebisen som finns, han behöver bara lära sig vad natt betyder.)