plötsligt händer det

Igår testade jag att väcka Aramis efter 1,5 timme på förmiddagen och på eftermiddagen fick han inte sova mer än 45 minuter. Han fick ersättning under hela dagen och ammades bara en enda gång. Han sov i sin säng till att börja med men fick sedan ligga mellan oss och det gav resultat! Han sov 3 timmar, ammades, sov 4 timmar, ammades, sov en timme, vaknade, vi la honom i vagnen och han sov 1,5 timme till. Att få sova 4 timmar i sträck fick mig att känna mig som en ny människa så idag kör jag samma metod då jag inte vet vad som utlöste det eller om det var alla 3 faktorerna som spelade in.
 

Idag kom jag äntligen iväg till föräldragruppsträffen och det var riktigt bra. Vi gick en promenad och avslutade med lunch. Alla andra bebisar sov inne på cafeet utom en, Aramis. Men han skötte sig perfekt och nu känner jag att det vänder! 4 månader är den magiska gränsen! Han satt med vid bordet i en barnstol, han lekte med sin giraff, var superlugn medan jag åt, satt sen i knät, tittade på allt runt omkring och efter lite mer än en timme började han bli rastlös och trött. Då var det bara att packa ned honom i vagnen, ut och gå lite till och så somnade han tills vi kom hem. Det känns som en befrielse att den värsta spädbarnstiden är över. Att behöva amma varannan timme, att ha honom i knät när han sprattlar som en orm och att han blev uttråkad efter fem minuter verkar vara över. Iallafall för denna gång!