Thank god for 7 eleven

Sedan ett par dagar lider Aramis antagligen av en 8 veckors kris om man nu ska följa böcker och barnläkaren vi träffade igår på BVC. Aramis har svårt att sova, fäktas med armar och ben i vild panik för att inte sova, är så trött han han är rosa runt ögonen, klänger och gnäller vilket han nästan aldrig gör annars. Han sover ok på nätterna om man håller fast hans armar och med 2-3 nattamningar. Han vaknar pigg som en lärka vid 07 men på dagarna sover han inget, noll, nada. Det enda som får honom att sova och koppla av i någon timme är att ligga i vagnen när den rullar. Man kan inte luras och köra över någon tröskel, det går han inte på. Ute ska man vara, gärna rulla över några brunnar och man får inte stanna alls. Igår var han och jag ute och gick i 4 timmar. Två timmar på förmiddagen efter BVC besöket, som för övrigt gick bra förutom att han gallskrek läkaren i ansiktet hela tiden. (Jag stannade ju vagnen och lyfte upp honom...) På eftermiddagen var han så trött att han grät och då var det bara att lägga honom i vagnen och gå ut igen. Han somnade efter 3 minuter och jag tänkte att nu är han ju verkligen trött, tog hissen upp igen, rullade in vagnen mycket tyst, satte på kaffe och ... gallskrik. Det var bara att stänga av kaffebryggaren, rulla ut med vagnen igen och gå omkring i två timmar till. Jag fick stanna på 7 eleven för att få mitt kaffe och nu vet jag varför det kallas lattemamma. Det är inget glamouröst med detta utan enda chansen att få njuta av sitt kaffe är när vagnen rullar! Fortsätter det såhär måste jag investera i nya skor för tygskor blir lite stumt efter ett tag på timmar av asfalt.
Jag har förövrigt börja dricka kaffe både på morgonen och på eftermiddagen sedan jag blev mammaledig - måste hänga ihop med att jag bara får 6-7 timmar sömn på natten.