utanför

Jag är i minoritet. Överallt och i alla lägen nästan. Jag är inte från Thailand vilket gör att alla thailändare redan dömt ut mig lite på förhand; jag förstår heller inte språket, de sociala reglerna (eller mer bristen på dem) och ingen från detta land är det minsta intresserad av att lära känna mig. Att vara diskret ligger inte för folket här och de visar med hela sitt kroppsspråk att de inte vill använda en offentlig toalett efter jag varit där inne, skriker gärna ut att de har XL size just for me och sätet bredvid mig på bussen är alltid tomt konstigt nog...

Jag är i minoritet när det gäller utländska och svenska kvinnor i Bangkok då jag jobbar och det gör inte 99% av de kvinnor jag träffat. De är här med sina män på expats kontrakt, tittar till sina barn om de har några och spenderar största delen av sin tid på långa vinluncher. Jag och Micke har varken betald hyra, egen chaufför, 300 kvadratmeter att bo på och inte heller kockerska eller någon som tvättar våra kläder. Det är vi nästan ensamma om.

Jag är onormal när jag åker lokalbuss, vilket anses som en dödssynd av vissa västerlänningar här. Va, buss? Ja det finns bussar även här och att åka taxi för 600 bath varje dag är inte ett alternativ för mig.

Jag tar hand om barn på en barnhem vilket ses som något mycket märkligt, varför ska jag som är västerlänning och så rik sitta bland Thailands bortglömda och smutsiga barn. När jag är där på eftermiddagar och helger är jag i stort sett alltid själv.

Och jag är i minoritet när det gäller könsfördelning. Jag är tjej i en stad som tyvärr är uppbyggd för män. Av alla västerlänningar som bor här och är under 35 skulle jag gissa på att 95% är män. Varenda bar, klubb, restaurang och pub är full med västerländska män och thaitjejer och ingen är som jag.

Visst är det bra att vara annorlunda men ibland är det bara så skönt att smälta in och vara en i den stora grå massan.