Vad har hänt den här veckan, vad har jag tänkt på och vad har jag känt extra mycket för?

Vardag

Äntligen blev det vardag för hela familjen och jag välkomnar den! Aramis började mellanstadiet i onsdags, Älva går sista året på förskolan och jag fick sitta hemma och jobba utan att passa barn också. Eller nästan iallafall för sedan blev det fredag och då hade förskolan stängt. Men semestern är ett minne blott för mig och Micke, jag ser fram emot rutiner igen, barnens aktiviteter har dragit igång och ja det är väl bara att köra på och hoppas att hösten blir lite roligare än våren. Det känns som jag levt i ett vakuum så länge att det är skönt att

Jobbsituationen

Visst det kan ju tyckas att permittering måste ju ändå vara härligt, en massa ljuvlig fritid men ändå ok lön. Jag kan säga att så är det inte. Att ha landat i något slags drömjobb, ägna 8-9 timmar per dag åt mitt största intresse och sedan rycks allt bort, du vet inte hur länge branschen klarar sig och du vill inget hellre än att jobba. Ja då är det inte så kul med permittering och nu har jag ändå turen att nästan jobba full tid igen. Jag hoppas verkligen resandet kommer igen så snart som möjligt, att reseföretagen överlever denna megakris och att de flesta jobb finns kvar när vi är ute på andra sidan.

Höst

Är jag redo? Nej det tycker jag inte. Visst jag älskar höstmode, färgglada löv och ett svalt sovrum men det här med mörker och kyla är jag inte redo för än. Det kan ha att göra med att jag inte känner att den här sommaren levererade, jag känner mig inte nöjd och vill liksom ha det där lilla extra som för mig personligen är svårt att få i Sverige, hur många gårdsbutiker, lantliga miljöer och granskogar jag än besöker. Jag säger gärna ja tack till härliga sommartemperaturer augusti ut åtminstone.

Saknaden efter kollegor

Jag tycker om att jobba hemma det gör jag men inte hela tiden. Jag saknar mina kollegor, pratet vid kaffemaskinen och att lösa viktiga problem över en lunch. Teamsmöten i all ära men det blir svårt att få till det där småpratet. Men i fredags var det äntligen dags att träffa lite folk. Först var jag på en aw med några kollegor och fortsatte sedan till en middag med andra kollegor. Herregud så härligt det var, vi pratade non stop i 6 timmar om allt mellan himmel och jord, både jobb och privat och det blev ännu mer uppenbart att jag saknar mitt sammanhang, mina arbetskamrater som också blivit vänner, någon att bolla med, älta med och bara vara med.

Och så lite corona…

Det är så mycket jag inte förstår och nej jag är inte läkare men 45 000 får alltså hänga tillsammans i Tylösand, det kan trängas 200 personer i samma tunnelbanevagn men artister får inte samla mer än 50 personer när de uppträder. Högskoleprovet kan inte genomföras trots att folk står i kö för att låna ut sina tomma lokaler men på en uteservering i 30 grader finns inget som heter avstånd. Jag begriper det inte!