Blåst och skratt på en alptopp

Det här med att komma hem. Jag älskar att resa och jag älskar att komma hem. Sedan jag fick barn är det ännu härligare att komma hem. Det gör inget att de väcker en före 06 och du somnade efter 01 när de är så glada över att du kommit hem. Aramis hade en miljon saker att berätta och Älva sken som en sol.

Att resa ensam när en har familj kan (tydligen) diskuteras i oändlig. När får man lämna? Finns det en magisk ålder? Är det egoiskt? Jag lämnade mina barn i fyra nätter med deras pappa, jag ser inget konstigt i det alls. Dessutom var både mormor, morfar, farmor och farfar här och träffade sina barnbarn. Jag är glad att mina barn kan känna trygghet hos andra vuxna (inte bara med sin mamma och pappa) och att vi har många runt omkring som älskar våra barn lika mycket som vi gör. Och ja Älva är liten men inte så liten. Hon är 11 månader och dagarna utan mig gick hur bra som helst, jag var redo och hon med tror jag. Jag hade mer separationsångest när Aramis var liten men det berodde nog på att han var första barnet.

Resan till Slovenien överträffade mina förväntningar. Jag har ju drömt om det så länge och nu känner jag att fem dagar var inte tillräckligt - jag vill ha mer. Mycket mer. Landet är verkligen så fantastiskt som jag trodde och även om vi hade lite otur med vädret uppe i bergen så var det magi.

En bloggresa är ingen betald semester. Tempot är högt, oftast gör du mer på en dag än vad andra gör under en hel weekend, ibland är schemat så tight att du får springa mellan aktiviteter, sömn är en bristvara men oj så mycket du får uppleva. Det tar minst en vecka på hemmaplan för alla intryck att sjunka in.

Och att resa med ett fåtal nya personer som du inte känner kan både vara fantastiskt och påfrestande men mest av allt är det så väldigt intressant. Jag får dela okända personers öden, jag lär mig så mycket om mig själv och andra och oftast slutar det med att jag får vänner för livet. Och som jag skrattat den här resan. Jag har skrattat så jag fått ont i magen, jag har stått dubbelvikt på gatan och jag har fnittrat mig till sömn. Vi fyra som reste var så väldigt olika men ändå hade vi så otroligt roligt tillsammans. Alla borde någon gång resa med okända personer i liten grupp för att få sina fördomar krossade, för att se saker ur ett annat perspektiv och inte minst öva upp sin diplomatiska förmåga.

Ja, det var lite tankar kring denna resa, inlägg från Slovenien kommer nu komma i en strid ström. Ni kommer också längta dit, det kan jag lova!