Jag satt och tittade på gamla foton igår. Ett liv i Bangkok och volontärarbete på barnhem. I ett helt år tog jag hand om den här lilla varelsen, från minibebis tills hon tog sina första steg. Den här bilden får mig att bryta ihop och få hjärtsnörp. Barn låg i långa rader i spjälsängar av stål, det var knappt någon som skrek, de låg där mest hela dagarna, tittade i taket och stimulerades knappt alls. Flickan på bilden var så svältfödda på närhet att när man tog upp henne kurade hon ihop sig till en boll och somnade tätt intill.

Känslan när jag besökte stället ett par år senare och hon fortfarande var kvar och inte adopterad. Aj. Detta kommer alltid vara mitt dåliga samvete. Varför gjorde jag inte mer? Varför slogs jag inte mer för att hon skulle få det bra?

Det här med att resa är fantastiskt men att göra skillnad dit vi åker är också viktigt. Att hjälpa dem som inte har det lika bra som vi. Att visa våra barn hur resten av världen ser ut. Ibland kan jag få panik när vi jagar flest länder till billigast priser medan en del av lokalbefolkning lever i skjul längs med tågspåret eller floden. Jag har ingen lösning på problemet, jag vet att vi inte kan rycka på axlarna och säga "ja vi hjälper ju landet genom att åka dit" för riktigt så enkelt är det inte. Vi hjälper inte de stackars burmeserna genom att ta en billig thaimassage. Men i framtiden hoppas jag kunna jobba mer med resande som betyder och förändrar världen. Starta projekt, jobba för organisationer som vill hjälpa och se till att det ställs krav på hotellverksamhet/resebolag.