Igår kväll blev jag rädd på riktigt. Ni vet så att hjärtat slår rekordsnabbt, man får svårt att andas och att tänka klart.

Älva var sitt vanliga glada jag för att sedan förändras på några minuter. Hon började hosta mycket, det övergick snart i kaskadkräkningar, hon blev vit som ett lakan i ansiktet och var svår att få kontakt med. Hon somnade till hela tiden och gick inte att väcka. Jag blev livrädd. Så efter snabbt övervägande ringde vi 112, ambulansen var här på 5 minuter, de tog en massa prover (som alla såg bra ut) och Älva ammade och  piggade på sig något. Hon fortsatte kräkas och deras teori var antingen att hon fått i sig något olämpligt alternativt allergireaktion. Hon åt inget ovanligt igår och jag åt ingen mjölk igår vad jag vet så svårt att veta.

Vi fick följa med till sjukhuset om vi ville men valde att avvakta hemma. Hon sov sig igenom kvällen och vi hade stenkoll på andning och färgen på hennes läppar. Tack och lov mår hon bättre idag men hon är väldigt trött.

Och jag som hade som plan att lära henne sova i egen säng de första dagarna av 2016. Igår somnade jag åter tätt, tätt intill henne i vår säng. Hennes lilla hand i min och en känsla av tacksamhet. Hon får gärna sova hos mig så länge hon vill och behöver.