Idag säger septemberutmaningen att vi ska prata hav.

Jag älskar havet - vem gör inte det? När jag reser på solsemester försöker jag boka boende så nära havet som möjligt. Inte för badets skull, jag är nämligen mer en pool person. Men för lugnet, för att gå morgon- och kvällspromenad, för att se solen gå upp eller ned, för att äta middag med havsutsikt och för den där speciella havsdoften.

Jag drömmer om ett hus vid havet (där det aldrig är storm) och jag tror mitt favorithav är Indiska Oceanen.

Men jag kan också erkänna att jag både har respekt och är livrädd för havet. Ibland när jag bott där i en hydda på stranden eller ett hotell som står näst intill i sanden vid havet kommer tankarna på tsunamin, på det fruktansvärda som hände i Thailand. Jag ser framför mig barn som springer för sina liv, barn som kommer ifrån sina föräldrar och föräldrar som letar efter sina barn när tsunamin passerat.  Jag tillåter mig att tänka på det i någon minut men sedan får jag tvinga mig att tänka andra  tankar för att härda ut. Det är lika med tvångstankarna som kommer när jag sitter på ett flygplan med mina barn; priset jag får betala för denna resepassion.

Och bilden som hela världen grät över för någon vecka sedan; den lilla 3-åringen som drunknade i kampen om en säkrare framtid. Havet alltså så fint men ändå så skrämmande.