Mitt värsta reseminne? Jag tänkte först skriva om den gången vi kom till en liten thailändsk ö, fick en hydda på stranden med ett trägolv som hade glipor på minst 5 cm. Hyddan saknade bakdörr, det var bara en fri öppning ut mot en utetoalett och du kunde höra ödlar, ormar och apor där ute. Vi skulle bara stanna en natt men det var en natt för mycket. Jag drack massor av Chang för att somna snabbt, det hjälpte föga. Jag låg sömnlös halva natten, grät och trodde jag skulle bli ihjälbiten av en orm eller få en apa i sängen.

Men så kom jag på att det fanns en resa som var snäppet värre. Micke och jag åkte till Laos över det thailändska nyåret för att förnya våra visum. Glada i hågen lämnar vi in våra pass på det thailändska konsulatet och läser på en skylt att passen blir klara på två dagar. När vi lämnat in passen och lämnar byggnaden ser vi skylten som säger att konsulatet har stängt över nyår dvs 7 dagar. Vi är alltså fast i huvudstaden Vientiane, ingen budget för att bo på hotell så pass länge, knappt någon packning och dessutom har vi redan tröttnat på den lilla staden.

Vi bestämmer oss för att ta en buss till staden Luang prabang för att se något nytt. Bussen kostar inte många kronor, tar 8-9 timmar och färden går på vägar som knappt kan kallas vägar. Men efter halva färden går bussen sönder. Tvärdör. Och det är bara att stiga av.

Vi lämnar bussen och promenerar till närmaste by vilket är Vang Vieng. Vang Vieng är en by som är full av backpackers som gillar att göra ingenting. Folk ligger i hängmattor, dricker öl, röker på, kollar på dvd filmer, badar i grottor, utövar tubing (fest i floden med obegränsade mängder alkohol, kastar sig utför lianer och åka på stora badringar) och ja det var inte vår cup of tea helt enkelt.

Vi fick lov att stanna två nätter innan en buss kom förbi, plockade upp oss och vi var tillbaka i Vientiane igen. Där tog vi in på det billigaste guesthouse vi kunde hitta och väntade på att konsulatet skulle öppna så vi kunde åka hem till Thailand igen. Så här i efterhand kan man skratta åt detta men just där och då var det inte glada miner kan jag lova.