Skiathos.

Godmorgon. Helt plötsligt blev jag och Älva ensamma hela förmiddagen så jag tänkte kasta upp ett snabbt inlägg. Egentligen är det så tröttsamt att prata sömn men inatt fick jag äntligen sova. Sedan i onsdags har jag snittat på 3-4 timmars sömn men så imorse vaknade jag och kände mig utsövd. Jag skrapade ihop 7 timmar och det blev bara två amningsuppvak - underbart. Men det är något med amning alltså för man blir inte lika trött. Hade jag snittat på 3-4 timmar fem nätter i sträck en vanlig vecka hade jag varit halvt död men nu, gissar tack vare hormonet oxytocin, klarar detta mycket bättre. Amning är ju sånt där som man bara vill ska fungera; det är liksom guld värt på natten, när du reser med en bebis eller är ute och bebis blir panikhungrig. Just nu gör det bara himla, himla ont men jag härdar ut, tar hjälp och denna gången ska det fungera har jag bestämt mig för. Med Aramis gav jag upp efter 3-4 månader men det är ju så jobbigt med pulver, varmt vatten, magont och allt som kom på köpet när man lägger av. Och vi ska ju resa bort i slutet av september och då vill jag kunna amma på planet.

Idag har vi inte så många planer mer än fikabesök på eftermiddagen. Vädret är uselt men det bekommer mig inte så mycket, vi har ingen brådska till landet för vädret är lika illa där och jag hänger ändå mest i soffan med ammande bebis och en bok. Ja som ni hör är 2015 en väldigt stillsam sommar men så värt det med vår nya lilla familjemedlem och för mig passar duggregn bra. En nyförlöst kvinna som ammar dygnet runt, har ont i snittet och inte får bada hade inte klappat händerna i förtjusning över 30 graders värmebölja. Men den får gärna komma 2016!