Jag får väldigt ofta frågan vad Aramis säger om syskon, hur tar han det, vilken omställningen det kommer blir för honom etc. Som om vi är de enda i världen som valt att vänta lite längre med syskon är de obligatoriska 2-3 åren.

Ja så vad säger han? Jag tror han har svårt att ta in vad det betyder att det ska flytta in en bebis hit för vi umgås inte med så många som har just bebisar. Det viktigaste är väl att han fortfarande får vara viktigast när bebisen just kommit. Jag tror kanske att han kommer behöva mer uppmärksamhet än bebisen den första tiden och det ska vi verkligen jobba på att han får. Att folk fortfarande hälsar på honom, att han får visa sitt syskon, att vi inte bara fokuserar på den nya familjemedlemmen och så vidare. Jag har inte gjort detta förr så jag vet inte men försöker använda sunt förnuft.

Han ser fram emot att hjälpa till att stoppa i nappen, vara ledig på fredagar och visa sin lillebror (ja han är helt inställd på att det blir en kille) hur man bygger lego men det är liksom där referensramen ligger. Och det som tröttar ut mig mest? Andra som försöker skrämma upp honom och frågar hur det ska bli när det kommer en skrikig bebis, att nu får han inte ha sitt rum och leksaker ifred eller nu får mamma och pappa mindre tid. Det gör mig upprörd på riktigt. Så väldigt onödiga kommentarer till ett barn som precis fyllt 5 år.

Vi har valt att inte tjata om vad som komma skall för små barn har inte samma  planeringstänk som vi utan Aramis får istället fråga och då berättar vi. Han tycker det är mysigt att känna på magen när det sparkar men är ganska trött på att jag inte kan cykla eller spendera en hel dag på Gröna Lund längre.
Vill han vara med och välja bebiskläder får han gärna det men leker han hellre med lego så är det också helt ok. Vi har pratat om andra barn som har syskon på förskolan men vi har inte försökt lägga på honom en massa känslor om att bli storebror som han kanske faktiskt inte känner. Det får komma naturligt istället.

Vissa dagar kan jag få ångest för att vi kommer få mindre ensamtid med honom men då brukar jag fokusera på klyschan att det finaste man kan ge sitt barn är syskon. Det är omöjligt att veta hur det kommer att förändras här hemma men att vänta med syskon var ett medvetet val och jag ville verkligen ta vara på tiden med bara ett barn och det har vi gjort. Det är väl inget barn som hoppar upp och ned av förtjusning när ett syskon flyttar in och man faktiskt förstår vad det innebär (nej det är ingen docka, ingen lekkamrat från dag ett och kan båda låta illa och störa) men vi ska göra allt för att det ska gå så smidigt som möjligt och att han ska känna kärlek från första stund.

Och tips tas tacksamt emot, jag har hört om den här tvåbarnschocken som kommer att infinna sig!