Rutiner i ett nytt land
Sedan vi kom hit till Bangkok så har nästan alla Aramis rutiner hemifrån ändrats på ett eller annat sätt. Det enda vi egentligen varit väldigt noga med är sovtider men annars har det varit väldigt virrigt kring matsituation (hur får man en lugn sådan med en 1-åring utan barnstol?), vad vi gör om dagarna, vem som är hemma med honom och var (hotell/lägenhet) vi befinner oss. Efter lite mer än en vecka insåg både jag och Micke att det inte höll och man märkte på Aramis att något var galet. Från att vara väldigt harmonisk blev han stundtals jätteledsen, klängig och väldigt skrikig så i och med IKEA besöket (som gav barnstol, egen lekhörna etc) i fredags har vi återgått till stenhårda rutiner. Nu äter vi frukost, lunch och middag hemma och han sitter i sin stol, innan har vi ätit middag på olika restauranger varje kväll och han har mest ålat runt i våra knän, busat med personalen och inte varvat ned alls. Jag försöker göra samma saker med honom varje förmiddag och en aktivitet på eftermiddagarna. Vi ha slutat tro att vi kan göra allt vi gjorde i Bangkok innan Aramis fanns och det blir inget mer MBK för honom på ett tag.
En annan grej som jag också tror bidrog till att han lackade ur är att så fort vi lämnar lägenheten vill folk peta, pilla och prata med honom. De sträcker sig in i vagnen, hänger sig fram för att ta kort och alla vill bära och krama honom samt klappa det blonda håret. Jag tror helt enkelt det blev för mycket Asienchock för vårt barn och nu ska han få vänja sig undan för undan istället för att vi försöker visa honom halva Bangkok på en förmiddag. Redan efter 4 dagar märker vi att han blivit lugnare, mindre skrikig, mer kramig och slappnar av mer hemma. I love rutiner.
Jag insåg med detta att jag är så långt ifrån typen öluffa runt halva Thailand med barn i ryggsäck/somna på stranden/ta dagen som den kommer/bo i bambuhydda/leka med kokosnötter som man kan komma. Hade någon frågat mig för två år sen hade jag sagt att det var precis den typen jag skulle bli när jag fick barn...
En annan grej som jag också tror bidrog till att han lackade ur är att så fort vi lämnar lägenheten vill folk peta, pilla och prata med honom. De sträcker sig in i vagnen, hänger sig fram för att ta kort och alla vill bära och krama honom samt klappa det blonda håret. Jag tror helt enkelt det blev för mycket Asienchock för vårt barn och nu ska han få vänja sig undan för undan istället för att vi försöker visa honom halva Bangkok på en förmiddag. Redan efter 4 dagar märker vi att han blivit lugnare, mindre skrikig, mer kramig och slappnar av mer hemma. I love rutiner.
Jag insåg med detta att jag är så långt ifrån typen öluffa runt halva Thailand med barn i ryggsäck/somna på stranden/ta dagen som den kommer/bo i bambuhydda/leka med kokosnötter som man kan komma. Hade någon frågat mig för två år sen hade jag sagt att det var precis den typen jag skulle bli när jag fick barn...