Förskoleångest
Det här med att fortfarande vara mammaledig nu när Aramis är 14 månader är både plus och minus. De flesta runt omkring mig med barn i samma ålder håller just nu på med inskolning på förskola och jag läser om hur lätt det går och hur glada de är att förskolan finns. Jag håller med till 100%, förskola är toppen – men samtidigt är jag lite glad att jag inte behöver lämna min son där riktigt än. Jag vet att han skulle klara det galant, han är redo och han behöver säkert mer input än vad jag kan ge honom men jag är lite halvnojig när det kommer till att andra personer ska vara mer med mitt barn än vad jag själv är. Ska någon 19-åring utan erfarenhet/utbildning ta hand om mitt barn samtidigt som hon kollar av sin Iphone eller ska 63-åriga Gudrun läxa upp mitt barn a la jag gillar inte nytänk?! Jag har ju jobbat i skolans värld rätt så länge och tro mig – det finns himla många fina och bra pedagoger men det finns också de som inte har full fokus på barnen inomhus/(framförallt) utomhus, de finns de som drar lite för hårt i armen än vad som är ok och jo pedagoger får också favoriter/icke favoritbarn och tänk om Aramis blir ett sånt barn som det suckas över på lekplatsen, som de snackas om i personalrummet och de sägs ja det är han nu igen. Jag är livrädd att vissa sidor hos honom ska försvinna/dämpas när han ska räta sig in i förskoleledet där det ska vara individuellt men ändå är så himla likriktigt och sugrörssmalt. Jag vill kunna välja den pedagogik som jag tror är bäst för honom men i Stockholm är det en omöjlighet – jag får vara tacksam om jag ens får en plats i min egen stadsdel. Åh denna ångest jag känner mina vänner!
Jag tror Thailand kommer bli väldigt bra för honom, han kommer få spendera mer tid med både sin mamma och pappa, han kommer träffa andra barn från olika delar av världen och han kommer hinna utveckla sin personlighet lite mer innan det är dags att lämna honom i någon annans händer. Nog för att jag längtar efter att börja jobba igen men jag har sisådär 30-40 år på mig att jobba och Aramis kommer aldrig mer att vara liten. Ibland så slår det mig vad som är viktigast i livet och jag är så tacksam över att vi kan åka bort hela familjen i höst och att jag valt att inte stressa tillbaka till jobb.