Varför vänta när man kan göra det nu?
Jag har insett att jag har ett väldigt aktivt barn. Han kröp innan han var 6 månader, numera ställer han sig upp mot det mesta och är helt orädd. Han far fram som en virvelvind här hemma, han öppnar skåp och lådor, utforskar varenda smula han hittar på golvet, gnager på bord och stolar, ställer sig upp, välter, gråter i nån sekund och så kör han vidare. Han älskar att krypa fram till folk och dra i deras ben, på Öppna Förskolan kryper han fram till andra barn och föräldrar och är överförtjust i allt människor som är där. Tyvärr delar inte alla hans entusiasm, bebisar i samma ålder börjar oftast gråta och föräldrar försöker skydda sina barn från min son som gärna vill känna på hår, tröjor, ögon och munnar. Såja lilla gumman du ska inte bli rädd får jag ofta höra när min son är på väg mot deras barn. (Och jag blir sjukt irriterad över såna kommentarer, är barn rädda för andra barn kanske man inte ens ska besöka en Öppen förskola?!) När vi åker kollektivtrafik skrattar han mot alla och vill ha respons, tyvärr är svenskar ett lamt folk som sällan ler tillbaka utan istället byter plats då en bebis tydligen kan vara väldigt provocerande. På babysimmet är han så lycklig att han stänker vatten och skriker av skratt vilket får de mindre barnen att börja gråta.(Jag har märkt att jag och Aramis oftast hamnar ensamma i ena delen av bassängen – märkligt…??)
Som ni förstår har jag inte längre en enda lugn sekund hemma så länge han är vaken. Jag måste följa varje rörelse han gör för att förhindra klämda fingrar, utslagna tänder eller kroppsdelar i eluttag. Jag förstår nu den där klyschan med att man inte behöver träna, det räcker med att jaga barn på dagarna. Man hinner heller inte äta kan jag tillägga, jag gör det med en hand eller i farten på promenad någonstans.
Han avskyr att sitta i knät, det värsta som finns är att ligga ned, chilla i soffan förstår han inte tjusningen med och han skulle aldrig i livet sova på dagen och missa grejer om det inte var för att jag mer eller mindre tvingar honom till sömn på promenad ute i vagnen. Sova på natten är inte heller kul och får man tre timmars sömn i sträck jublar vi – han har inte tid att sova när världen ligger där framför honom, redo att upptäckas.
Jag ser bebisar som sitter på café och tuggar på en bitring i timmar, jag ser bebisar som tycker om att mysa i mammas knä, jag vet bebisar som somnar inomhus i soffan, på mattan, i säng och i famn vilket för mig är en utopi. Jag har kompisar med bebisar som sover 10 timmar utan uppvak när de redan är 3 månader. (Logiskt sett borde det vara min son som är mest uttröttad efter hans race på dagarna – men nej.) Aramis är deras totala motsats. Och jag älskar honom för att han har en visar sån personlighet redan vid 7 månader. Jag älskar att han älskar livet, jag älskar att han alltid vaknar med ett leende och jag älskar att han skriker av glädje men ibland (bara ibland) vore det mysigt med lite bebiskramar och gos. Eller att inte behöva lämna middag/fika/häng för att han bara sover i vagn.
Jag har försökt få honom att slappna av och lugna sig genom att sjunga, massera och lyssna på klassisk musik men han hatar att vara still. Han upptäcker helt enkelt världen genom att dra fram som en stormvind. Andra föräldrar tittar på honom och konstaterar att han är väldigt tidig med det mesta och väldigt rörlig (no shit Sherlock). Man ser att många drar en lättnadens suck över att deras barn fortfarande inte kryper, nöjt sitter i en barnstol med en sked eller kan gosa i sängen halva förmiddagen.
Frågan är; Är det bara jag har som har ett sådant aktivt barn? För jag har inte sett till någon i hans ålder som ens är i närheten av hans röj… Han är inte ens lugn när han är förkyld, har feber eller på annat sätt mår dåligt. Och nej jag tror inte att det är för han är kille och vi mest umgås med flickor däremot tror jag mammor är mer överbeskyddande när det kommer till sina små prinsessor (helt baserat på erfarenhet…)