sprutorna
Igår vid 11-tiden försökte jag vara schysst mot Aramis och låta honom sitta upp i vagnen (för att bli på ett toppenhumör) på promenaden mot vaccination. Som ni ser gick han inte på det enkla tricket och gav mig istället denna misstänksamma blick. Vaccinationen gick bra, inga tårar eller vrål och sköterskan sa att hon nog aldrig träffat ett barn som varken skrikit eller gråtit vid dessa två sprutor - that´s my son!
8,3 stadiga kilon, 66 cm lång, 2 tänder och bra motorik. Sedan gick vi hem och sonen däckade i vagnen och sov i två timmar. På kvällen märktes inte vaccinationen av alls och jag andades ut - för tidigt. För i natt slog feber och sömnlöshet till. Han var varm som en kamin och kom inte till ro någonstans och sen klockan 06 har han varit på ett gnällhumör som heter duga. Nu har han fått alvedon, är nedbäddad i vagnen, rullad en kvart över vår enda tröskel och jag tror han äntligen somnat. Hans mor pustar ut med en kopp kaffe och hoppas att den vanliga bebisen är tillbaka när han vaknar.