Towe hjälper till
Idag har jag börjat ett nytt jobb, volontärarbete för ett barnhem lite utanför Bangkok. På barnhemmet bor över 300 bebisar och på en avdelning bor bebisar som är smittade av HIV. Det är över 1 miljon i Thailand som bär på viruset och över 15000 är barn. Alla bebisar på The Babies Home väntar på adoption men tyvärr är det inte lika lätt för de bebisar som är sjuka. Utrustad med blöjor och mjölkpulver åkte jag mot barnhemmet 07:30 imorse. Jag hade inget ingen anig om vad jag skulle köpa med mig men blöjor strl M och mjölkpulver med vaniljsmak för bebisar borde väl gå åt?!
När jag kom dit fick jag lämna kopia på pass, några foton och fylla i papper. Sedan blev jag lotsad till avdelning 3 och fick en bebis på en armen och en mjölkflaska, en vattenflaska och en handduk i andra. Jag som inte ens vet hur man bär på en bebis hade vissa problem och fick lov att sätta mig ned vid ett bord för att få kontroll på läget. Bebisen jag skulle ta hand om är bebisen på bilden. En flicka, 6 månader (tror jag), liten som en fågelunge och iförd Hello Kitty klänning. Det var kärlek vid första ögonkastet!
Jag tog med mig bebisen till en liten lekhage utomhus där några andra volontärer satt. Det första som slog mig var hur apatiska dessa bebisar var. De grät inte, skrek inte, var knäpptysta, inte alls vana med uppmärksamhet och ville helst bara sitta i knät och ha närhet.
Hon var sockersöt och väldigt varm kan jag säga. Men bara man blåste lite i ansiktet fick man ett leende tillbaka.
Och efter två timmar, en flaska mjölk och en halv flaska vatten somnade hon mot mig, det var ganska svettiga men så mysigt. Och inte på två timmar kom ett pip över hennes läppar! Förutom att de lilla knytet andades väldigt tungt och rosslade emellanåt så mycket att jag trodde jag skulle behöva göra lungräddning. Och hemma i Sverige gnäller folk om att det är jobbigt att lämna ett ensamt barn själv vid nattning i 2-3 minuter eller att de är lite hårda i magen. Detta ger perspektiv vill jag lova!Jag ska försöka åka dit minst en gång i veckan, fast denna första vecka blir det 2-3ggr, och förhoppningsvis får jag ta hand om samma bebis varje gång. Det är med blandade känslor jag åker dit för jag vet att det jag gör är bra men jag tycker så synd om dessa små varelser. Och hur är det möjligt att det är 2-5 års väntan i Sverige på att få adoptera från Thailand när detta, ett av 1000 barnhem här, har över 300 bebisar som behöver ett hem, kärlek och närhet?! Något står inte helt rätt till och varför gör inget något åt det? Jag ska ta reda på det och sedan göra något!