Igår fick jag brev från mig själv, skrivit för 20 år sedan. 9 september 1994 satt jag i mitt rum hemma hos mina föräldrar och skrev detta brev som nu, 20 år senare, damp ned hemma hos oss i Hammarby Sjöstad.

Det var i samarbete med tidningen OSA som detta gjordes och det var en tidningen som älskades på min skola. Breven samlades in av Postmuseet och har förvarats i deras arkiv i 20 år. Nu skickas breven tillbaka och Postmuseet öppnar den 5/11 en utställning om alla dessa brev och kampanjen "Skriv till dig själv".

Brevet då?
Jo så himla fint. 4 A4-sidor - fram och baksida - där jag berättar hur jag ser ut, vad jag gillar att göra och hur jag tänker mig framtiden. Jag skrev att det skulle vara kris om jag fick tillbaka detta brev och satt med man, barn, hus, volvo och hund.

Jag skrev om drömmen till ett liv utomlands. Jag berättade om krig i Jugoslavien, svält i Rwanda och valet till EU. Jag var trött på småstaden, nämner rasismen som bredde ut sig (se där inget nytt under solen), skrev vilken musik jag gillade och vilka mina bästa vänner var - och det härligaste är att jag fortfarande umgås massor med just de personerna!

Jag uppmanade också mig själv att 20 år senare lyssna på några låtar så jag inte skulle glömma bort dem, att spara pengar till en viss resa jag alltid drömt om (om jag inte varit där på 20 år - vilket jag inte har - Australien) och att tänka på miljön.

Avslutningsvis berättar jag att Nirvana aldrig kom till Stockholm i april för spelning -  dagen innan tog Kurt Cobain sitt liv.

Vilken grej, vilken tidsmaskin och vad fint att få möta sig själv för 20 år sedan. En värld utan internet, mobiler, Spotify och SVT Play. När man skrev brev för hand, målade med olika färger och klistrade in bilder.

Jag hoppas innerligt att Aramis också får göra detta också - bästa presenten man kan ge till sig själv!